Jag älskar att vara gravid. Jag kan inte påstå annat, oavsett krämpor. Det är det häftigaste jag någonsin varit med om. Att skapa liv utan att behöva göra särskilt mycket – ha sex med en person och magic happen if we are lucky enough. För oss som vill skaffa barn, då. Och sen, av det enda sexet, händer så otroligt mycket i kroppen som knappt går att föreställa sig. Jag skulle kunna nörda ner mig så mycket i hela grejen, från minsta celldelningsnivån och fram till födelseförloppet.
Här sitter jag liksom, och bakar barn medan jag ser på teve, skriver eller simmar i havet. Min kropp skapar en annan människa medan jag lagat mat, promenerar och får massage. Några ynka millimeter ska bli en människa som studerar, äter, andas, kör bil, pratar, älskar, arbetar, njuter, lever. Min människa. Sprungen ur mig och personen jag älskar mer än allt på jorden. Det är en otrolig insikt.
Jag älskar att vara gravid trots att ryggen värker. Trots att det inte går att hitta en skön position att sova eller ligga på, trots att flåsigheten är ett faktum och att det knappt går att byta ställning i sängen utan att det ska strama överallt. Hela min mage (livmoder) är full av en bebis. En minimänniska med armar och ben. Så sjukt när man tänker efter, det tycker i alla fall jag. Nu är det fem veckor kvar drygt. En månad. En ynka liten månad tills jag får möta min son för första gången. Jag kan inte förstå det.
Nu stannas heller inte en eventuell förlossning upp om det skulle dra igång. Jag har haft mycket sammandragningar och förvärkar i flera dagar och en hel del slemmiga flytningar… Om jag inte visste bättre hade jag sagt att det är ägglossningssekret, vilket det såklart inte är. Vi får se vad de säger på onsdag under mitt nästa CTG, jag ska passa på att fråga då. En dag i taget. Njuta, här och nu. Av tvåsamheten som snart blir en treenighet.
Jag tänker på den begynnande havandeskapsförgiftningen emellanåt. Jag är inte orolig, än, men ändå på min vakt, liksom uppmärksam på kroppens signaler ifall jag skulle börja må sämre. Igår eftermiddag och kväll fick jag migrän som inte gav med sig tillsammans med onda förvärkar så imorse tog jag till alla knep jag kunde komma på för att hitta ursprunget till smärtan innan jag ringde in. Värkarna hade ebbat ut men migränen bestod. Jag drack extra mycket vatten, saltade frukosten rejält och svalde ner allt med en kopp kaffe. Och det släppte! Hurra! En minivinst i det hela. En dag närmare BF. En liten pojke som får växa sig större ytterligare en dag till.
Imorgon är en ny dag. Då ska vi åka till stranden! Köpa ny solskyddsfaktor, dra på oss badkläderna och bara njuta. Kanske även köpa med oss lite picknickmat. En minisemesterdag mitt i pandemin för att sommaren ändå är här och vi är lediga. Och lyckliga. Och frodiga, flåsiga och trötta, haha.
Senaste kommentarer