Vägen till ett +

Vägen till

Vecka 41: Kan man säga vecka 41 trots att han redan är här?

Igår var beräknat datum för förlossningen och vår son har funnits hos oss i två veckor nu. Det är så himla sjukt, hur livet kan skifta fokus från en stund till en annan och aldrig mer återgå till hur det var förut. Det var så när jag ramlade in i James den där fredagen och åtta månader av dold längtan, attraktion och förälskelse blommade upp förbi alla barriärer och skyddsmurar, smack rakt in i hjärtat och det fanns ingen väg tillbaka. Bara framåt.

När min nära anhöriga dog en tisdag. Han fanns hos oss en dag och nästa var han borta. Ingenting skulle bli som det varit. Livet gick vidare i en annan riktning. Och nu… Vår son. Min son. Jag har fött barn. Jag har gått igenom år av försök, längtan, frustration, tester, ägglossningar, mens, jag har åkt över hela världen med längtan som en ständig följeslagare, en längtan som rivit inom mig. Jag har lämnat ett åtta år långt förhållande för att det jag ville ha och önskade mig inte skulle infrias så länge jag var kvar där. Jag har träffat en man som verkligen ville ha barn, som tillsammans med mig gjorde barn, som ett team med ett gemensamt mål. Vi hade sex för att vi älskade och attraherades så vansinnigt av varandra, för att livet äntligen var vårt att dela, att göra det vi ville med. Vi hade sex för stunden, inte för att aktivt göra barn. Inte för att det är någon mall eller lyckoträff för någon annan, men det var vår värld. Och av det blev det en graviditet.

Vi låg i sängen och grät och kramades med testet mellan oss. Det känns som att det var alldeles nyss, men det var i november. Nu är det juli. James har varit det absolut bästa stödet jag kunnat önska och tänka mig under en graviditet. Aldrig klagat. Aldrig suckat åt mig. Tagit och gjort allt på mina villkor. Och på förlossningen vek han inte av från min sida och sa sen under kvällen när vi låg på BB att han inte ens kissat under dagen för att han varit så upptagen med att se efter mig och mitt mående.

… Det tar tid att skriva när barnet ligger här i ens armar. Saker som verkade viktiga förut har glidit ut i periferin, gjort plats för annat. Som den här bloggen, tyvärr. Jag har inte skrivit något sedan han kom. Dagarna går så fort och jag tittar knappt på telefonen längre, laddar så väldigt sällan för att batterinivån knappt sänks. Nu ska jag ut på en promenad med vår son. Och försöka mig på en förlossningsberättelse!

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
Vägen till ett +

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats