Vägen till

Vecka 19: Vårt rutinultraljud

Lätt nervösa och väldigt kissnödiga (i alla fall jag) klev vi in i undersökningsrummet med hala händer och en puls som dunkade i bröstkorgen. Där träffade vi samma läkare som gjorde det senaste ultraljudet i vecka 14 och hen brände av det snabbaste ultraljudet jag någonsin varit med om. Upp på britsen, glidmedel, poff ner med givaren och där var den, vår älskade lilla bebis… och mindre än fem minuter senare var det klart. 🙈 Haha såååååååån antiklimax! Här har man väntat i 19 veckor på RUL:et och så är skärmen trasig och alltihopa över på lite mer än fem minuter?!

Allt såg jättebra ut med den lille/lilla och moderkakan låg i bakvägg, så det var inte så konstigt att jag känner och ser tydliga sparkar. Jag kände mig dock lite besviken efteråt just för att vår skärm var trasig och att undersökningen var över på så pass kort tid, men sedan gaskade jag upp mig. Läkaren har jobbat länge. Hen vet vad de ska kolla efter och eftersom att allt såg bra ut i vecka 14 så var gårdagens undersökning mer en follow up. Verkligen ett ultraljud på rutin, hehe. Skönt att bebisen mådde bra och att den visade på unika tendenser redan nu (smaska på navelsträngen någon?!)

Jag och James sade innan ultraljudet att vi inte skulle fråga om könet, då det inte spelar någon roll. Vi vill inte heller att barnet bara ska få typiskt könskodade leksaker, kläder och presenter av omgivningen bara baserat på sitt av naturen tilldelade kön. Därför tänkte vi låta bli att fråga, men heller inte blunda om det nu skulle vara så att vi såg en snopp flyga förbi. Om det nu var så att vi såg en snopp, och läkaren bekräftade detta, så skulle det betyda att vi blev bärare av jordens roligaste och största hemlighet och hur lätt hade det varit att hålla för oss själva? Inte kan jag göra sånt! James vet om detta så därför gjorde vi upp att INTE fråga. Just för att jag aldrig skulle kunna hålla mig för våra nära vänner och familj även om det inte spelar någon roll. Ja jag vet, dubbelmoral… men schhh.

Så, vad hände? Läkaren frågade om vi visste könet. Nej, svarade vi. ”Vi kan försöka titta efter”, sade hen och jag, jag, den jäkla ärketöntigaste dumbommen i världen lyste upp som en julgran och ba: ”Jaaaaa, det kan vi! Om det går!”

Tätt intill mig sade James exakt samma sak lika julgranslysande som jag. Sååå inte det vi tänkte göra alls! James lutade sig närmare skärmen med sin hand i min och var så fin med sina glittrande vackra ögon och det spelade inte längre någon roll. Det där om att vi frågade. För där och då var jag lyckligast på jorden, hur kort ultraljudet än blev. Det var livet. Livet vi fick se och ta del av för ett par minuter, det nya lilla livet inom mig som växer för varje dag. Den pirrande känslan i mitt bröst samsades om nervös förväntan och kärlek till mannen bredvid mig och barnet på skärmen intill. Och när läkaren vände sig till oss igen med beskedet tändes alla stjärnor som någonsin varit slocknade på min himmel.

Jag väntar ett till synes friskt barn tillsammans med kärleken i mitt bröst, liv och själ. Nu sitter jag här, medan baby H sparkar och gör volter. Och tänker på hur självklart det är att det var just baby H och inte någon annan som blev det barn jag skulle bära med James. ❤️

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Mika

    Vi tog reda på könet men sa ingenting under hela graviditeten. Så kul med folks gissningar och hur säkra vissa var. Speciellt min mamma och syster, men tji fick de 😄 Jag hade dock en egen känsla innan RUL som stämde <3

    1. Vägen till ett +

      Åhhh vad mysigt! Jag önskar att jag också kunde klara av det, jag är verkligen sämst på att hålla mina egna glada hemligheter för mig själv så mamma fick veta det idag. Ja, det visade sig att min magkänsla var HELT fel, så nu ska jag inte lita på den mer hahahah 🙈

stats