Vägen till

Jag njuter av att skapa liv. Att ha fått möjligheten att gro en liten cell från nästan ingenting till en färdig människa som en dag ska springa omkring här på jorden och älska, skratta, sörja, ifrågasätta, upptäcka, inse. Jag älskar känslan av varje spark bebisen ger mig och förundras dagligen av kraften i den 240 gram tunga lilla kroppen. Jag funderar ofta på vem hen kommer bli, hur hen kommer vara. Hur det är att vara mamma, vad som kommer krävas av mig, hur man vet att man gör rätt… Alla dessa frågor. Jag ältar dem inte eller tänker hål på dem, de bara finns där i mitt huvud och träder fram då och då.

Jag är så tacksam att kampen för att bli med barn såg sitt slut, sin final. Att få ligga här, just nu i sängen under ännu en illamåendeattack, och veta att baby H sparkar och mår väl där inne hur suddiga ultraljudsbilderna än må ha varit. Vi lyssnade på hjärtat idag hos barnmorskan för första gången. Baby H sparkades och fäktade med armarna och tyckte mycket om att sparka på den där störande saken som trycktes ner över hens hemvist. Barnmorskan skrattade lite och sade att det var en riktigt vild liten en och att det var roligt ett kunna se så tydliga sparkar redan vid den här tidpunkten.

Sedan lät baby H oss lyssna på hjärtat, blandat med sparkar och fäktande små armar. En vilding med mycket krut i sina ben, ett arv från sin mamma som enligt min farmor var mer vild än tam när hon (jag) var liten. Nu sparkar hen igen, flera gånger om. Jag tappar allt när bebisen gör det. Jag fylls av en kärlek så stark att jag inte vet vart jag ska stoppa den eller göra av den eller ens hur jag ska ge uttryck för den. Jag lägger handen på magen och får genast en klapp eller två av en liten fot.

Hos barnmorskan konstaterades det att jag har lågt järnvärde och lågt blodvärde och behöver äta järntabletter för att höja samtliga. Detta gör att jag med ojämna mellanrum mår väldigt illa, får ojämna toalettvanor och liksom blir trött i hela själen. Jag tror att det var det som gjorde det den här gången också, när jag fick lägga mig i sängen och andas för en stund sedan illamåendet klämde ihop mina käkar. Vi ska ha vänner över ikväll och jag känner mig så ledsen inombords för att jag inte mår bra och borde egentligen säga det till James så att han kan blåsa av allt, men han har pratat om den här träffen i ett par veckor nu och det blir nog bättre snart. De vet ju hur jag mår och känner till min nuvarande ”condition” så de tar med sig en stor dos extra hänsyn varje gång vi ses.

Jag dricker vatten, försöker slicka i mig lite extra salt och piggna till. Jag tänkte att detta inlägg skulle bli peppande och positivt men allt kan nog inte vara det. Det finns baksidor med att vara gravid också. Typ järnbristen. Och foglossningen jag precis också diagnostiserats med, yay! Förhoppningsvis är den också övergående och ebbar ut snart, annars ska jag ringa sjukgymnasten på mödravården. Men nu ska jag försöka gaska upp mig ännu mer och dra upp rullgardinen jag har framför ögonen och göra något med den här kvällen tillsammans med James och våra vänner. Trevlig fredag på er ❤️