Vägen till

Jag är ledsen att vi åkte hem från Australien. Att vi lämnade hus och hem och jobb och hund i Mission Beach för att resa lite mer. Att vi lämnade stranden och 320 soldagar per år (och 120 regndagar, hur nu den matten går ihop) och omgivningarna och människorna i hela landet och åkte hem mitt i smällkalla vintern och det blev precis sådär som jag fasat och drömt om flera nätter medan vi reste.

Att ingenting skulle ha förändrats hemma i Sverige, att allt skulle kännas som en dröm och att mina släktingar höll mig kvar så att jag inte kunde åka tillbaka. Att jag skulle inse när jag kom hem att jag just gjort ett stort misstag.

Och det var precis så det kändes. Ingen hade förändrats. Ingenting hade förändrats. Vi kom hem samma tid som vi åkte i princip så julgranen stod ju där på exakt samma ställe. Det var som att vi rest genom något loophole och våra 13 månader i själva verket var en vecka. Precis så kändes det.

Mamma som väntat hem mig 12,5 månader grät när jag sade att vi bokat hemresa. Sedan blev hon sur när jag sade att vi tyvärr kommer hem mitt i natten och att vi behöver sova hos dem då vi hade våra vinterkläder där. Så kramen på morgonen… Sen mammas ord ”H (hennes man) kunde inte sova så bra efter att ni kom så han är inte på så bra humör.”

Och så var det med det.

Liksom. Som att inget hänt. Att det inte var någon big deal att se oss igen. Så kändes det. Så känns det nästan fortfarande. Jag var bästis med mamma innan vi åkte. Jag älskar henne fortfarande, men vi är inte på samma våglängd längre. Det kanske är som de säger. En sån här resa förändrar en. Gör saker med en.

Jag lärde mig många nya saker om mig själv. Öppnade mina egna… Dörrar för sådant jag tidigare hållit utanför. Jag öppnade upp mig. För livet och världen och människorna och miljön och min egen spiritualitet och medialitet. Utvecklade mitt språk, lärde mig helt obehindrad flytande engelska och mitt skrivande utvecklades massor. Jag sprang längs stranden, gjorde yoga, jag arbetade med kroppen, jag snackade skit, skvallrade, jag rökte… gräs, drack alkohol högt uppe bland bergen där vi sov under stjärnorna, blev förälskad i länderna och i personerna jag mötte. Jag var… Fri. En annan jag men samtidigt helt och hållet mig själv. Med vissa utsvävningar… Fri. Ja, fri. Jag blev attraherad av en amerikanare, kort och intensivt, made love vid en flod med P till den vackraste utsikten jag skådat. Jag satt i soffan med P och okända människor från hela världen medan de spöregnade som jag aldrig tidigare sett det regna och vi pratade filosofi och episoder och vi skrattade tillsammans natten genom. Jag åt burkmat i tre månader. Jag reste 2000 mil i vår egenköpta gamla bil. Jag sov i tält med P i åskstormar och till lätet av dingos och såg spindlar stora som basketbollar och ormar grövre än ett manslår på flera meter och hundratals kilon.

Jag ångrar inte att jag återsåg alla mina släktingar. Jag ångrar inte att jag träffade mina fyra nya tjejkompisar i klassen eller att jag startade denna blogg eller genom den träffade min fantastiska cybervän i södraste av Sverige som är på exakt samma plan och cykel och liv och livserfarenheter som jag. Men…

Jag ångrar att vi inte är kvar där i alla fall. Det är hemskt att säga. Jag ogillar vintern. Mörkret. Kylan. Sysslolösheten. På sommaren var det alldeles för varmt där borta ändå. Luftfuktigheten var brutalt äcklig. Myror överallt. Inomhus. I skafferiet. Kackerlackor. Sandflies som ärrade mina ben. Alla giftiga djur i världen. Men… Samtidigt… Stranden. Min strand. Ljus sand och turkost hav. Dag ut och dag in. Soluppgången över horisonten. Fan vad jag saknar det. Det gör ont i min själ. Fan vad jag saknar det. Och hunden. Fan vad jag saknar det och önskar önskar önskar jag befann mig där igen…

. Vad jag hade gjort för att spola tillbaka tiden och inte åkt därifrån ?