Jag och mina två bästa vänner ”försöker” alla skaffa barn med våra respektive sambos. En av oss slutade använda skydd för ett par år sen, kör inte med några appar eller temperaturer utan har sex flera gånger i veckan, varje vecka. Den andra har precis slutat med ppiller efter att ha byggt sitt drömhus. Hon och jag hade samma BIM. Hade. Jag borde vara överlycklig. Jag borde vara jätteglad. Jag fick mens och hon fick inte det. Hur häftigt är inte det, hur lycklig tror ni hon var när hon ringde mig? Jag var också så himla himla glad. Sedan lade vi på och jag.. alla känslor rann av mig jag kände ingenting. Jag frågade P om det är en bra idé att skaffa barn när vi båda ska studera och bo i andrahand. Svaret, såklart, var ju nej. Jag kanske har – hade – en viss ease i min längtan, men den är ju definitivt här igen. Äter mig inifrån. Smärtar och gör ont. Jag är avundsjuk. Så avundsjuk. P’s syster knöser ut barnet när som helst. Jag kommer gå av på mitten.
Jag säger ju att jag inte är den bästa av personer. Jag är two faced. Jätteglad och lycklig när vännen ringer och säger att hon plussat. För hennes skull. Deras skull. Ledsen och deppig när vi lägger på. För min egen skull. För att jag inte vill vara 30 när jag får första barnet. Det ligger inte i min plan. Aldrig någonsin att det gör jag är inte 30 när jag får första!!!!!!!!!! Inte när jag längtat efter att få barn sedan jag var typ elva år. Jag väntar inte tills jag är 30.
Det vet jag att han inte heller vill att vi gör, men han bär inte på samma längtan. Han vill också snart, har mognat mycket, mer och mer för varje cykel. Han drar sig inte ur längre när vi har sex. Bara en sån sak. Han ger efter. Make amends. För min skull. För sin egen. För oss. Det måste bli snart. Det bara måste det. Mitt hjärta går sönder.
Hej! Vet hur du känner och det är så tungt. Våra nära vänner blev gravida samtidigt som oss – bara det att vi fick missfall. Nu får de sin tös i veckan. Hade ångest när jag köpte present till dem i veckan. Är avundsjuk. Känner mig hemsk för det. Men samtidigt glad för dem. Men det är så jävla tungt rent ut sagt. Vi fortsätter kämpa. Någon gång är det vår tur! Stor kram
Men usch vilken grisig sak, jag förstår dig… Håll huvudet högt även om det känns jobbigt. Det är liksom det enda man kan göra. Håll huvudet högt och tankarna positiva, snart blir det er tur också. Det måste bara bli så. Stor kram! ?
Jag har verkligen fastnat för din blogg. Så ärlig, verklig och personlig. Att få följa dig och dina tankar både i denna processen men även andra delar av ditt liv. Du verkar så klok och framförallt ärlig. Utan att ens ha en aning om vem du är dras jag med i dina ord och hoppas s0 innerligt med dig varenda månad, känner mig irriterad på din arbetskollega och beundras över vilken vacker relation du och din andra hälft verkar ha. Du är fantastisk författare och fångar verkligen mig som läsare!
Alltså det här, din kommentar, wow! Tack! The compliment of the year haha ❤️ Gud så fint sagt och vad peppad jag blev. Tack snälla för dessa ord, jag ska spara dem i det själsliga inspirationsrummet och fortsätta dela med mig av mina tankar här i bloggen. Kul att du är här, dina ord värmer!