Idag och igår har varit en typisk, mysig hemmadag. Ellegalan i Stockholm; behålös och mjukisbyxor här i norr. Lite whisky, middag, stand up och prat. Vi lade oss raklånga i sängen och bara pratade. Skrattade. Pillade på varandra. Inte sexuellt, inte först. Hans huvud i mitt knä. Hans fingrar tvinnade mitt hår. Jag gjorde cirklar på hans bröstkorg. Älskade P.
Imorse vaknade vi exakt samtidigt, ansikte mot ansikte, på samma kudde trots att det fanns tre andra. Alltid nära. Alltid en arm här eller där. En famn. En mage eller en rygg. Alltid hud mot hud. Under samma täcke fastän vi har varsitt. Vi bestämde imorse att vi skulle köpa ett stort gemensamt istället, än två separata. Tänk… Snart åtta år tillsammans och vi delar fortfarande samma täcke haha.
Jag tänker sällan på det. Hur långt vi har kommit. Jag. Han. Vi. Hur vi växt och förändrats, mognat och evolvat från de vi var då till de vi är nu. Jag skrev till P i torsdags när han var på jobbet och berättade att jag hade ägglossning (förmodad). Det var ju dagen innan som vi stötte på patrull när han inte ville ha sex och fick dåligt samvete, osv. Jag förväntade mig ingenting när jag kom hem från gymnastiken halv tio på kvällen, men efter en dusch, när jag egentligen lagt mig för att hetsplugga… Ja, ni vet ju vad som hände. Världens bästa stund tillsammans. Och nu har det varit samtliga mornar sedan dess. Bara en sådan sak. Han visste att jag hade ägglossning och ändå låg han med mig. Inte bara slentriansex heller utan… mer, så mycket mer. Där och då. Bara vi.
Vi har kommit så långt. Han har kommit så långt. Barn skrämmer oss fortfarande men vi glider ohjälpligt närmare och närmare plusset. Han vill bli pappa. Jag vill bli mamma. Sen allt runt omkring är som det är men vi, här, tillsammans… Vi vill så gärna. Tillsammans. Nästa steg. Bilda familj.
Jag hittade min vigselring idag när jag städade. Tog på mig den och bara dog av kärlek. Jag fick ha på mig den hela dagen. Såg ner på den så många gånger; hur den glittrade i solen och hur väl den passade in med de andra ringarna på mina fingrar. En gång i tiden skrämde det honom. Han drog åt sig öronen benen allt, blev nervös och svettig vid tanken. Men nu… Nu tog han min hand, höll upp den i solen och log sådär som bara han kan. En dag. En dag är vi där. Men inte idag. Idag är vi här. Han och jag, med hans fingrar i mitt hår och mina läppar mot hans panna i huset vi hyr. Nu är det bara vi här. I vårt lilla hus. En tvåa blev en trea. Och en bebis skulle passa så fantastiskt väl in i denna bubbla. Snälla, låt det dröja länge innan den här lyckobubblan försvinner. Det går upp och det går ner i ett förhållande. Just nu… känns allt bara rosenskimrande och skrattigt. Älskade P. Snart åtta år. Med lite tur har jag plussat innan dess. Med lite tur… 🙂
Senaste kommentarer