Vägen till

Petter är väldigt bra på att vilja ha kakan kvar men samtidigt äta den. Han velar ständigt mellan att gå höger och vänster och efter många om och men, när han påbörjat, låt säga den vänstra, så tillbringar han hela promenaden fram till destinationen med att undra hur det hade varit att gå den högra vägen. Istället för att se blommorna vid dikeskanten, horisonten som är så otroligt vacker i morgonskrud, stadssilhuetten i fjärran, så grubblar han på om han missar något monumentalt när han inte valde den andra vägen. Han kan grubbla på det i evigheter. Sen, framme vid destinationen där två nya vägar uppenbarar sig, väljer han äntligen den högra vägen men efter att ha påbörjat den inser han att han inte vet vad som fanns efter den första vänstra, för att han var så upptagen med att fundera om han valt rätt, och börjar därför grubbla över det så mycket att han inte ser något av innehållet på den högra, inte floden som rinner längs efter vägen, näbbdjuren som bygger bo vid kanten av den, de två rådjuren i skuggan av pilträdet. Det han ser framför sig är grumligt, dimmigt, för att ännu en väg uppenbarar sig och nu finns där tre vägskäl.

Vägskäl A fortsätter till vänster, nästan in i evigheten, vilket man kan se. En skylt visar att det här är den Långa, krångliga vägen till Målet. Det finns inte mycket att se. Torr mark. Inga träd. Ingen flod. Bara en lång, lång väg. Vägskäl B upphör efter tio meter i ett sånt där grumligt dimmoln med skylten “Den Snabba Men Krävande Vägen.” Eventuellt kan man se ett litet berg där, med regnblöta, hala trappsteg, och djup avgrund på bägge sidor. Vägskäl C fortsätter några hundra meter bort innan den försvinner bakom kröken. Vid kröken finns ett hus och en fårhage. Ägaren klipper gräset utomhus. Fåren bräker, en traktor kör fram och tillbaka över fältet, en hund skäller och en kvinna rasslar fram med en stor skottkärra framför sig, svettblank i pannan. En bil står parkerad bredvid huset. Den ser hel och ren ut. Det är morgon, och morgonbestyren har just börjat. En skylt vid vägkanten visar “Fråga Dig Fram-Vägen.”

Eftersom att Petter är så snäll, inte vill någon något illa och inte vara till besvär så kommer han inte att välja Väg C. Han vill gärna slippa störa bonden och bondmoran, slippa fråga dem om de kan skjutsa honom, de ser ju så upptagna ut. Vägskäl B är inte att tänka på eftersom att han inte vet vad som finns där bakom de många, höga, hala, knappt synliga trappstegen. Så det blir väg A. Den långa, krångliga vägen.

Bondmoran ser efter honom när han går. Hon vinkar inte, men skuggar pannan under handen. Stackars pojke, ska han gå hela den vägen när de har bil? Men hon frågar inte. Det är inte hennes grej att fråga, och hon har faktiskt mycket att göra. Men hon tänker på pojken som vandrar iväg, svettig och eländig, ser hur han blir mindre och mindre. Varför frågade han inte om vägen, eller hjälp? Hon skulle inte ha bussat hundarna på honom. Hon skulle ha bjudit in honom på kaffe, eller te om han hellre dricker det, och sen efter att hon jobbat klart eller att han hjälpt till med arbetet, skjutsa honom i alla fall en bit. Väg C är dessutom så mycket vackrare och det finns ett annat hus några dagar bort, där han kan Fråga igen.

Älskade Petter. Hur ska jag någonsin få dig att se och uppskatta ditt eget värde? Hur fin du är, hur bra du är, vilken fin pappa du skulle bli, hur fin världen är som du står i just nu här idag. Hur härligt livet vi båda lever här idag, är. Vårt hus, våra jobb, oss. Att det är bra att drömma och drömma ska man men man får inte förlora sig på vägen dit, man får inte glömma bort att leva här och nu också, för livet är nu. Här. Idag. I våra händer. Runt omkring oss. Här. Nu. Det här, det är det som är livet. Livet väntar inte. Livet är nu.