Blev visst en liten paus. Jag gjorde helt enkelt annat, använde min begränsade energi till att göra massor med för många saker. Jobbade heltid större delen av veckan och det tog ut sin rätt. Behövde en människofri ensamtid utan måsten. Jag har ännu inte tackat de som sociala medie-gratulerade mig förra veckan. Det känns knappt som att jag fyllde år, har ingen födelsedagskänsla i kroppen ens nu. Det gick lätt att foga sig in i 25. Fått höra hela veckan att jag måste gå gymnasiet, av busschaufförer och kollegor på andra avdelningar. Tackar tackar för det men nej, det är sex år sen jag gick ut.
Idag brände jag av det bästa gympasset för i år. Fick ett jäkla pump och känner mig generellt starkare. Det brände i låren på sista setet benböj, brände i armarna under sista setet chins och ändå gjorde jag militärpress och snabba, tunga wall balls efteråt, hoppas någonstans att det genererar träningsvärk den här gången. Jag tycker ju att jag kör rätt hårt när jag är på gymmet men tydligen inte tillräckligt hårt för benen är svåra att få träningsvärk i har jag märkt, när resten av kroppen menar på att den snart går av… Men nu ska vi se om detta upplägg gör susen.
Blir en tidig kväll ikväll. Jag är trött efter veckan som har varit. Ska precis göra det jag gillar att göra allra mest, näst efter att skriva, läsa, kramas med Petter, träna, vara ute i naturen och… Ja, topp fem i alla fall. Topp tio. Lägga mig under det där täcket, svalt efter vindpustarna ifrån vädringsluckan. Jag brukar säga att när livet är som bäst skriver jag ingenting alls på mina sociala medier och det är faktiskt så det är. När livet är som bäst behöver man ingen social uppmärksamhet och skriftliga applåder, man är så upptagen med att njuta och leva med och i det som verkligen spelar roll. Sån är jag i alla fall. Så nu vet ni det.
Varje gång det ekar tyst här inne kan ni tänka för er själva att jaha, hon där Helena, hon är ute och lever livet, njuter av vårsol, av tankarna på en stundande ägglossning (onsdag), på att eventuellt köpa en ny telefon då den gamla nuvarande börjar ge upp, läsa Crossfire-serien igen, läsa Nora Roberts som inspiration till att återuppta romanen jag, hon, skriver på men som just nu är vilande. Sådana saker. Jag är inte så noga med att hålla bloggtider. Försöker att inte lägga någon form av prestationsångest bakom inläggen eller antalet läsare (men hur sjukt många är det inte som hittat hit sedan starten? Att bara tänka på det ger mig faktiskt lite svindel och prestationsprinsessan trummar otåligt med fingertopparna i bordet inför allt det som hon tycker att de, ni, är värda; alla inlägg att skriva, tips, tricks, vardagsbetraktelser, goda råd, gamla minnen, allt sånt som möjligen kan vara relevant när man driver en blogg som folk faktiskt läser). Jag är glad att ni är här.
Glad att folk faktiskt läser mina rader, lämnar kommentarer och peppande ord. Jag tycker ju sådär om sociala medier, vilket ni vet vid det här laget, men det här med bloggen och allt som står skrivet här, det kommer ju rakt ur hjärtat och därför värmer det hela själen att läsa de fantastiska kommentarerna om det jag just skrivit. It hit home, right where the most healing could be done. Vet ni vad mer jag är pissglad över? Att de ord jag skrivit här på bloggen gav mig en ny bekantskap som är så lik mig att det är sjukligt, från hårfärg till egenskaper till erfarenheter och åsikter. Vi blir inte ens förvånade längre när vi kommer in på ännu en likhet. Vi har båda vandrat i princip samma väg, och nu kommer vi att ha ägglossning och beräknad icke-mens med en (1!) dags mellanrum. Hello universe. Thank you for this.
Jag och Petter har haft en diskussion om det där. Allt det här. Barn, och hur man gör, vad vi tycker, hur vi ska göra. Vi tar långsamma myrsteg framåt. Vi har, mellan raderna, kanske bestämt oss för att inte bry oss om ägglossningen och att sluta stoppa säden någon annanstans än där den gör som mest nytta, under de dagar som är mest kritiska. Vi har inte sagt rakt ut att ”nu kör vi”, men ett steg framåt har vi tagit, och precis haft det mest brain frying sex vi haft på länge. Jösses Amalia. Utan att hålla igen. Utan att oroa sig för vilken dag det är i cykeln. Jag vet. Jag vet att det fortfarande är rätt safe, men ju närmare onsdag vi kommer ju större chans är det ju att det faktiskt blir nåt av det hela. Vi får se. Små, men ack så viktiga myrsteg, och vi gör det tillsammans, dag för dag <3
Senaste kommentarer