Jag höll på att börja gråta i bilen på väg till P’s föräldrar, vetandes att J skulle vara där med sin fyra månader gamla son. Jag visste att jag skulle krossa mitt eget hjärta genom att bara titta på honom… och samtidigt se det limma ihop sig själv när hans ögon mötte mina.
Jag klev in genom ytterdörren, tog av mig vinterkläderna och fick genast en kram av J som kom ut i hallen, med lilla L på armen. ”Här, ta honom du”, sade hon och förflyttade honom rakt i armarna på mig efter kramen. Riva loss plåstret snabbt istället för långsamt och smärtsamt. Hon måste ha förstått hur jag kände mig. Hur ledsen jag var undertill. Vi har ju pratat massor om min längtan och att det inte går så snabbt som jag skulle ha önskat. Nu hann sorgsenheten inte blomma upp för på två röda hade jag honom i min famn och doftade på hans huvud och han doftade sådär bebis så hjärtat snörade ihop sig i bröstet medan tårarna dunstade bort innan de ens hunnit glimma till.
Efter det stannade han i min famn. Vi pratade med varandra. Hans ickeverbala joller och höga pitch och skratt och grymtanden och så lade vi honom naken framför den öppna spisen där han riktigt njöt. Han kräktes flera gånger och jag kände för ett ögonblick åh hjälp men det gick över. Det flöt förbi lika snabbt som det kom. Det var ju bara att torka, liksom. Spela roll. Bajsa gjorde han också. Bara att torka. Kissa över sig själv när han låg där naken så det flög kiss överallt.
Jag har dregel i håret. Spya på byxorna och intorkat kiss på tröjan. Jag är lite känslosam nu när L har somnat för natten och jag har gått till vårt sovrum för att skriva detta. Ta en paus. Reflektera. Men mest är jag glad. Jag är så lycklig att jag fick träffa honom. Att det var just han som kom till oss, till den här familjen. Hur självklart det är att han ska finnas här, han som bara var en liten cell förra julen. Knappt märkbar, men fortfarande här.
Älskade L. För dig gör jag allt. Så länge jag får ska jag finnas för dig. Vid din sida. Och när tiden är kommen ska jag ge dig en kusin som finns där nära, långt efter att jag inte längre gör det. Tre stycken. Kanske fyra. Så att du aldrig är ensam. Så att du kan ventilera. Avlägsna dig från dina syskon en stund om du känner att du behöver. Men just nu ska jag krama dig. Hålla dig nära mitt hjärta, dofta på ditt lilla huvud och titta in i dina stora blå ögon. Skratta åt hur ivrig du blev av skidåkningen på teve. Hur du tjoade när Kristian Luuk kom in i bilden under På Spåret. Hur du fläktade med dina små armar i din babysitter när jag gick förbi. Älskade, älskade L.
Och nu vet jag. Jag tvivlar inte längre. Jag vill ha en bebis. Jag är redo för en bebis. Vi är redo för en ny människa i vår familj. Det är dags nu. Det är dags nu.
Munnen ?
Senaste kommentarer