Nu är klockan en bit över sju på kvällen och jag har precis, precis krypt ner under täcket. Nu först får jag sitta ner. Vila fötter och rumpa. Jag har nog lite ångest när jag tänker på det. Var hungrig, trött och inre stressad efter jobb, cykeltur dit och hem, ömsom varm ömsom kall, sen arbetsintervju, sen ICA, så hem och börja laga mat och där någonstans säckade jag ihop. Energin tog slut. Jag har nog druckit för lite idag även om jag inte har någon huvudvärk. Jag är varm i ansiktet och lite… ur form, inte helt ute ur den men tillräckligt för att inte riktigt vara sugen på att göra något eller äta något.
Det är nog bara för många intryck och människor och skrik och gråt idag. Jag är introvert och mår som bäst i ensamhet med en bok. Jag är helt okej med att träffa folk, det urlakar mig inte, men min energi fylls inte på som det gör för extroverta människor. Jag har en begränsad mängd energi och gråt och skrik och stress gör den mindre, skratt och kramar och ensamhet gör den större. Man kan tycka att det borde gå jämt ut på jobbet där man får så mycket kärlek men trots att jag har rast så är jag aldrig ensam, kan inte släppa jobbet fullt ut. Man är alltid jobbredo. Överallt finns närvaron av barn, stora som små; personal som pratar om någon elev, en annan pedagog från en annan skola som ringer, kollegor som kommer in fem minuter senare och nämner att AA somnade tillslut men att BB hade svårt att komma till ro och så någon episod från någon annan dag och så lite Facebook på det och så är rasten slut.
Jag älskar det jag gör, och jag pratar gärna om AA och BB när jag får en lugn stund med övriga pedagoger/lärare, men ingenting är så skönt som att komma hem. Eller fel, ingenting är så skönt som att lägga sig ner i ens egen, bäddade säng när man kommit hem, fixat undan disken, städet och bara kan sjunka ner bland kuddarna utan en suck i världen. Det är den bästa känslan. Jag ska insupa den nu. Ta ett djupt andetag av tacksamhet över just nu.
In…… Hela vägen, tio sekunder… Håll… Uuuuut. Igen. Och igen. Här ligger jag. Halvligger under täcket, på min sida av sängen. Ångesten kommer snart att ge sig av. Jag har druckit Resorb, ätit lite sallad och två mackor när jag kom hem, fortfarande uppe i varv, inte sugen på nåt speciellt. Jag är inte sugen på att träffa någon av vår flat mates familjemedlemmar som är här och grattar honom. Jag ooorkar bara inte vara trevlig. Jag ligger ju här i ett försök att tanka energi. Telefonens sladd går in i väggen, den nya energin kommer därifrån – min kommer från täcket och den slutna dörren. Tänk att det ändå är så. Tänk att det tog 23 år innan jag insåg att jag, och Petter, är introverta. Vilken befrielse det var! Jag minns inte exakt hur det gick till men det var någonstans på Nya Zeeland, jag tror det var på södra ön, någonstans längs det där berget vi besteg. Mount… Grandview Mountain, 1400 möh, så var det. Jag skrev färdigt min bok på vägen upp, i tanken. Jag beslöt mig för att det var dags att sluta med p-pillren. Jag insåg att jag var introvert, att Petter var introvert även om han kämpade mot det. Det var ett jäkla aha-moment och jag ville nästan grina. Jag var nog, för första gången, i ett meditativt tillstånd där när vi klättrade oss upp till toppen. Jag kom fram till så mycket. Mediterade över så mycket. Det kanske låter fjantigt. För mig var det en milstolpe. En milstolpe i min egen, inre utveckling.
Åh, jag är så trött. Klockan är halv åtta och jag känner hur ansiktet hettar. Hur kroppen liksom är tung. Jag försöker låta bli att tänka på möjligheten att ha varit utsatt för magsjukevirus då CC hade väldigt dålig mage igår, och CC var i min famn flera gånger innan jag visste. CC mådde bra, var pigg och glad bortsett från bajset, men vi skickade hem barnet och jag badade i alkogel. Jag har grundat med Silicea och Probimage både igår och idag och alla dagar och har inte ont i magen. Åt curry igår också så kan ju vara därför jag mår lite illa. Tål ju inte det så bra. Eller så är jag bara slut i kroppen och i huvudet. Och har druckit för lite.
19:47. Japp, det är ångest. Eller vätskebrist. Kroppen skakar. Illamåendet sköljer över mig. Här och nu. Här och nu. Nu får jag vila. Nu är jag hemma. Här får jag ro. Nu ska jag övergå till musikens lugnande krafter och hämta energi. Upprepa mantrat om och om igen. Här och nu. Nu får jag vila. Nu är jag hemma. Här får jag ro. ?
Senaste kommentarer