Jag har några ytterligare riktlinjer för 2019 som jag ska försöka klamra mig fast vid. Som en livboj i stormen och allt det där. Mindre sociala medier-tid, bland annat. För hur mycket tid spenderar man inte på att titta, förfasas, irriteras, avsky, drömma om och avundas andra människors perfekta liv på sociala medier som ändå någonstans är dolt under flera kilo filter och försköningar och smink? Vad är det att inspireras över? Smygreklam, selfies i gryningsljus, lite mer reklam – konsumtionshets samtidigt som man säger sig värna om miljön? Hur är det att värna om miljön genom att beställa massa kläder och varor hela tiden?
Jag är trött på dessa ogenomträngliga perfektionistiska ytor och fejk, fejk, fejk, allt handlar om likes och att få flest följare. Varför? Varför handlar allt om kvantitet, inte om kvalité? Varför är det viktigare att ha femtio tusen likes på en bild än en genomtänkt, fin kommentar från inte vet jag, Elin 27 år ifrån Skurup eller ens mamma som gör tummen upp och är stolt på riktigt?
Jag älskar människor som får mig att tänka i nya banor, som vidgar mina vyer som hjälper mig själv växa. Jag älskar inte tiden jag sitter med näsan i telefonen och scrollar genom samma bilder jag redan sett tjugotre gånger tidigare samma dag. Mitt liv… är nog heligt som det är, nej heligt är fel ord. Precious… Ni vet. Det enda liv vi vet att vi har och en stor del av det spenderar vi på att titta hur andra människor har det.
Jag ska sluta jämföra mig. Sluta sträva efter perfektion, för perfektion finns inte. Det är inte nåbart. Det är skapat av människan. Och människan… är girig, lat och narcisisstisk, vill alltid både äta kakan och ha den kvar. Jag vill inte vara sån. Jag vill hitta min vardag, byta skärmtiden mot sånt som faktiskt ger mening med det jag gör, lever och strävar efter. Så efter nyår… Inför jag, för min egen skull, telefonregler. Jag ska bestämma i förväg hur länge jag ska använda den innan jag läser upp den. 5 minuter eller 20. Och så ska jag hålla det. För jag är beroende av den. Har den alltid på en armlängds avstånd. Det är slut med det nu. Det finns så mycket mer att se, som är här och nu och verkligt och uppnåeligt.
Det går inte att säga att vi inte har tid. För det är just vad vi har. Vi bara felprioriterar den. Använder den dåligt. Så…. Efter nyår lägger jag ifrån mig den. Telefonen. Kanske behöver rycka bort plåstret helt och fullt och ta en hel vecka utan! Utan telefon och internet. Bara svara om det är studiekompisarna som vill nåt, mina nära släktingar har ju P’s nummer. Förutbestämma att tjejerna gör upp om en tid och plats och smsar mig det, så åker jag dit och så pluggar vi. Ja. Så får det bli. Jag fasar redan. Men det är så det måste bli. För livets skull. För min skull. För att livet är här. Nu.
Senaste kommentarer