James knattrar på tangenterna för att skriva klart årets näst sista inlämningsuppgift, som jag ska sätta mig med när han åkt på jobbet. Vi går i samma klass och köper en uppsättning studentlitteratur per kurs och det har funkat lysande, så smidigt att kunna göra så! Dock krockar det lite just för tillfället när han ska skriva sin tenta och jag min, tur att det är en hemtenta med deadline först imorgon (vi har haft en hel månad på oss) så jag sätter mig med sista frågan när han åkt på jobbet. Viktigast att han hinner klart innan han börjar arbeta i eftermiddag, jag har tid att sitta både ikväll och imorgon hela dagen och dessutom skriver jag snabbt.
Bebisen är så vild i magen och jag älskar hans små fötter som då och då petar sig ut under huden. Han verkar vara kittlig som sin mamma, morfar och morfars far; han rycker nämligen bort foten illa kvickt när jag pillar på den och kör ut den på ett annat ställe. Favoritstället att ligga på är (från mitt håll, uppåtperspektivet haha) vänster sida av naveln med huvudet långt ner i bäckenet. Benen uppdragna och böjda så att fötterna hamnar just ovanför höger höft. Där springer han runt titt som tätt och när jag lägger mig på sida blir de svepande rörelserna extra tydliga och han sparkar hårt i madrassen.
När det började bli rejält med stuns i sparkarna låg jag vaken och tänkte att hur ska jag kunna somna om när han vevar runt där inne som en elvisp, men sedan tänkte jag om. Han lever och mår bra och övar sig för livet på utsidan han ännu inte har någon aning om. Klart att han ska få sparka och tumla runt och trycka ut en rygg eller en rumpa här och var. Jag somnade tryggt med den vetskapen, att det brukar vara ett friskhetstecken när barnen är så pass livliga som vår bebis är.
Det kommer inte att bli en lugn stund med honom här hemma när han växer sig större. Båda hans föräldrar är och var snabba upp och gå, vi kröp iväg överallt och snabbt gick det. Jag gick när jag var 10-11 månader och James när han var en liten bit över 9 (månader). Helt sjukt egentligen! När jag och min dagisgrupp åkte till en 4H-gård så sprang jag runt stället själv just för att det kliade så mycket i kroppen av upptäckarlust. De fick leta efter mig mer än en gång. Jag har alltid varit sådan. Snabb i tanken, i vart jag är på väg, jag har lätt för att skifta fokus och ändra mina val eller min färdväg. Min livslust är så stark. Speciellt nu under våren och sommaren när träden fullkomligt sprudlar av liv och dess lövverk är full av fåglar som sjunger för full hals. Alla dofter, alla blommor, allt liv som spirar på nytt. Och jag ska föda in en son i detta. Det är magiskt.
Det ska bli mitt livs bästa äventyr att få följa med A när han ger sig ut och upptäcker världen. Att få se saker genom hans ögon. Via hans perspektiv. Vad tycker han om? Vilka blommor stannar han vid? Åh, en snäcka. Fotspår i sanden. En hund längre bort. Titta mamma! Vågornas brus och vindarnas sus och allt dränks av en liten pojkes porlande skratt när han lyfts upp av sin pappa och snurras runt, runt, runt.
Senaste kommentarer