Ja… Vad säger man. Vad gör man. Mensvärken och flytningarna puts väck. Efter en natt i varandras armar ibland med händer och fingrar på villospår vaknade jag en timme senare än P. Han ville gå upp och äta, men bredde ut armarna så jag kunde lägga mig där först. Men nope. Inget sex. Han sade att han fick dåligt samvete. Jag försökte muntra upp honom (för jag har ingen karaktär) men muren byggdes upp igen framför honom. Den ogenomträngliga.
Huvtröjan åkte på. Huvan långt ner över ansiktet. Frukost i total tystnad. Sen gick han och lade sig på soffan igen. Samma som igår. Fortfarande med huvan nerdragen över ansiktet i ett nedsläckt vardagsrum. Inget sex. Ingen ansträngning. Inte det minsta. Koftan åkte på. Det är ju synd om honom, som får dåligt samvete. Eller nåt. Han pratar inte om det. Inte med mig och inte med någon han är alltid ensam om sina tankar han googlar inte ens. Hur ska jag veta vad han tänker när inte ens jag ryms innanför muren?
Man är inte alltid sugen på sex. Det fattar ju jag också; det är inte jag heller alla gånger. Men då kan man säga det. ”Just nu är jag inte särskilt sugen och hade tänkt [insert valfri syssla]. Kanske senare idag?” eller ”jag ser att du vill ha sex. Jag är inte sugen på penetrerande sex just nu men om du vill kan jag hjälpa dig släppa på spänningarna på andra sätt.” Ni förstår förhoppningsvis vad jag menar. Men jag drar aldrig åt mig öronen och alla kroppsdelar jag har och lägger mig i en slags kokong på soffan under tydlig tystnad där det är synd om mig för att jag har dåligt samvete. Man up. Be a man. Skaka av dig det. Gå vidare. Lämna det. Att det ska vara så himla svårt fattar jag inte. Varför är det så? Varför är offerkoftan så himla varm och mysig att man känner att man måste begrava sig i den istället för att möta det där man kanske inte vill möta?
Jag äger ingen offerkofta. Jag har en arg kofta. Jag bubblar och fräser istället (inte nu dock). Hatar hela världen men lämnar vad det än vad som gjorde mig arg eller upprörd bakom mig och låter ilskan ebba ut med tiden. Tränar på att inte säga ord i stundens hetta även om jag menar dem. Tränar på att hålla inne det där ”om du ignorerar mig igen idag kommer jag gå härifrån”.
P säger att jag säger så ibland och att det sårar honom när jag hotar med att lämna honom. Jag kan förstå det. Det är väl inget kul att höra. Men när tålamodet är slut och måttet är rågat utan en förklaring eller förbättring, vad gör man? Ibland vill jag bara gå. 1 procent av tiden. All annan tid är han ju fantastisk och underbar och bäst men dessa en-procenten driver mig till vansinne när de väl blossar upp och sätter så djupa spår. Jag vet att jag inte kommer hitta någon som honom igen och att det vi har är once in a life time. Han är färg. Alla andra är gråskalor.
Om vi någon gång skulle göra slut hade jag gråtit tills själen brustit och antagligen använt sex som bedövning för smärtan. Om jag och P gör slut är den värld jag såg framför mig, den värld jag strävat efter i sju år, ingenting annat än damm och gamla minnen. Öken istället för blomster. Död istället för liv. Vad gör jag då? Vart ska jag gå? Hur ska man överleva i en värld som rymmer P och mig men inte oss, inte vi? När det är allt jag någonsin velat ha och sett framför mig?
Han säger att jag är värd bättre. Att jag kan få allt jag drömmer om och redan skulle ha fått allt det om jag varit tillsammans med någon mer driven och ambitiös. Som inte sinkar mig i mina drömmar och som inte bromsar allt. Jag vet inte om det är sant. Jag vet dock att hjärtat väljer vad det väljer. ”The heart wants what it wants. We don’t get to choose who we love.” Och mitt hjärta valde honom.
Mitt hjärta valde honom.
Senaste kommentarer