Vägen till

Jag har varit gravid förut. Jag gjorde abort när jag var nitton. Fick missfall på vardagsrumsgolvet 1,5 år senare och sedan ett till i Australien 2017. Jag ska berätta lite om dem.

Inför aborten fick jag föra in två tabletter som skulle starta processen. Sex timmar senare fick jag värkar. Det gjorde så jävla ont, jag blev helt svettig. Två på natten låg jag där med värkar var femtonde minut som ökade i styrka ju fler timmar som gick. De höll i sig i kanske 15-60 sekunder. När klockan var sex hade jag i princip inget andrum mellan dem. Skrapningen skulle sättas igång klockan sju. Jag gick till mottagningen från patienthotellet och det sade i princip klick och jag kände hur blodet forsade nerför benen. Jag fick bindor och en egen säng där jag låg och blödde som ett såll i fem timmar. Jag blödde genom allt, dubbla bindor, kläderna, madrassen, värkarna tog aldrig slut magen krampade och klumparna… Ja. Jag var i vecka sju eller åtta. Jag ville inte ha en medicinsk abort för jag ville inte blöda ut det. Ville operera bort det och när jag vaknade så var allt klart. Men själva processen kom igång ändå så när jag äntligen rullades in på operation var allting redan ute. En skrapning genomfördes ändå, en spiral sattes in och sedan var jag inte gravid längre.

Snabbspola 1,5 år. Jag hade känt mig konstig ett tag. Småsjuk. Svullen. Inte i form. Jag och P såg någon film eller serie i soffan när den första värken kom som från ingenstans. Jag tänkte att aj, nu fick jag mensvärk, men värken försvann efter tjugo sekunder för att sedan återkomma tio minuter därpå, sedan fem, sedan två. Inom en timme stod jag på alla fyra över mattan och kved med svettblank panna och huggande smärta i livmodern. Det sade klick eller snarare knäppte till, och det blev helt varmt i byxregionen. Jag blödde som fan. Inte så att jag skulle dö eller så, men betydligt mer än vanlig mens. Och klumpar. Så jag visste. Jag visste att jag fått missfall.

Efter det fick jag mens varje månad, något jag inte fått förr med spiralen så jag antog att den liksom inte satt där den skulle. Barnmorskan hade vissa problem att dra ut den då den på något sätt flyttat sig och nu retade någon vägg där inne, vilket kunde vara anledning till min ökade mensvärk varje månad. Jag började med minipiller istället. Åt dem i ett par år. Sen åkte vi till Australien.

Jag mådde så sjukt illa på flyget mellan Nya Zeeland och Australien. Jag var lättretlig och mådde illa lite nu och då under dagarna men jag skyllde på hettan, det var liksom 44 grader varmt och jag är inte gjord för hetta. En kväll fick jag mens men det var bara det att det var så mycket och gjorde så ont. Jag fick sammandragningar igen men tänkte inte alls på sambandet eller att det var missfall. Jag låg i sängen med extremt ont i tjugofyra timmar och fick använda både binda och tampong som jag ändå fick byta var nittionde minut. Sedan blödde jag mindre och mindre men det höll i sig länge, flera dagar, och jag var helt skakig i kroppen efteråt. Ändå tog det ett år innan jag insåg att det förmodligen var ett missfall jag hade.

Och nu är jag här, nästan två år senare. Jag har inte använt skydd sedan maj 2017 men vi har heller inte aktivt försökt pricka in ägglossningen. Det har såklart blivit naturligt mer sex runt dessa dagar men jag har ännu inte blivit gravid. Ingen brådska med det egentligen, men nu kan jag ju inte låta bli att hoppas i alla fall. Kroppen vill så gärna!