Vet inte riktigt vad jag ville skriva här, idag. Jag har precis druckit ett litet glas Nocco, mer vågar jag inte ta då magen kan krascha av för mycket koffein och jag hade tänkt springa till gymmet inom kort. Jag känner mig seg, trots mycket sömn, och varm, men så är det väldigt varmt ute. Solen skiner som aldrig förr och det är 25 grader på solsidan.
Men marklyft blir det, det är en vecka sedan sist nu och jag har tänkt öka lite, litegrann, därav det extra tillskottet av koffein. Känner mig fortfarande grinig. Tvivlar på att det går att ta sig från en gång vid rätt tidpunkt. Tvivlar på att vi prickade in det, då jag inte hade lika tydliga symptom på ägglossningen som jag brukar ha, men visst, under kan ju ske och under har ju skett. Dumt att räkna bort alla chanser redan, på BIM – 6. Men det känns bara… skit. Som att jag jobbar förgäves för något som jag kanske inte kommer få.
Jo, jag vet att jag kommer få det. Någon gång. Nu var jag orättvis. Jag talar inte för döva öron, jag gråter inte framför en sluten, känslokall person och lägger ut min innersta längtan framför honom. Jag vet att han vill också, under lagret av logik och rädsla. Men hur ska jag hjälpa honom skala av sig det? Livet är nu. Vi har just nu. Och jag är så inne i mina tankar att jag ältar allt vi gör och inte, tänker att vi inte vardagskramas lika mycket som vi brukar, att vi inte sitter tätt tillsammans i soffan och spelar lika mycket längre, nu är vår soffa så jäkla… Obred så vi ryms inte att skeda varandra som i den vi ägde förut. Och kort är den också, en tresits, så om Petter ska sträcka på sina långa ben brer de ut sig över mig eller under mig i andra änden, över divanen, där en liten kropp, min kropp, möjligen kan få plats om man samarbetar om liggunderlaget. Jag vill bara inte vänta tills jag är 30 innan han bestämt sig för att okej då. Jag vet inte varför det är en sådan stor och viktig grej för mig men det är det och inget jag kan göra åt.
Puh… Jag ska nog fara till gymmet nu. Vet att jag mår så mycket bättre sen efteråt. Det kanske hjälper till att skala bort den där övermäktiga längtan som väller över kanten, duger upp tillräckligt mycket för att locket ska gå att stänga. Efteråt tänker jag sätta, lägga, mig på en filt mot solväggen bland alla maskrosor och tulpaner och fjärilar och humlor och gröna gräset och bara vara där.
Nu bråkar linserna också och jag blir så jäkla förbannad på mitt liv för stunden. Arg är jag. Arg brukar jag vara två dagar innan jag får mens. Får jag mens om två dagar kommer jag strypa någon. Jag är så arg på att behöva vänta vänta vänta vänta på det jag vill. Jag vill inte vänta längre. Jag vill verkligen inte det, det kryper i kroppen av olust. Petter ser det praktiska, pessimistiska, logiska med att ha barn. Varför är den man jag älskar mest av allt, den man som äger den andra delen av min själ och som jag kommer leva med resten av mitt liv en man som inte vill göra barn med mig???? Som inte vågar släppa på kontrollen och ta risken, chansen, möjligheten, med mig? Alltså FÖRSTÅ hur ont det gör, att vilja men inte få.
Näe. Det är bara… Skit och piss. Förutom sexet vi hade igår natt. Det var amazing. Det är alltid amazing. Och det gör det värt det, haha. Petter är världens finaste människa. Jag är jordens lyckligaste som hittade honom. Men…. Åh. Jag önskar att barn inte betydde lika mycket som det gör, men jag kan inte göra något åt det. Det är vad det är. Och jag måste få honom med mig på tåget, annars kommer jag att bli deprimerad och vi kan inte göra slut ens om det kommer till den punkten för vi skulle inte kunna hålla oss från varandra ändå. Vi dras till varandra, vi känner av varandras närvaro, vi mår som bäst när vi är med varandra. Som att det är där vi ska vara. Det är där vi ska vara. Tillsammans. Han och jag. ? Och en minitoffla eller två (tre).
Senaste kommentarer