I samtliga böcker jag läst den senaste tiden, alla med samma tema, så har den mentala biten – det positiva tänkandets faktiskt kraft – genomsyrat allt. Alltifrån ett vända ett ”det går inte, det kommer aldrig att gå” till att välja vart man lägger sin energi och på vad, och hur det kan förändra både ens egen liv men också omgivningens. Det går att gräva ner djupt ner i hur kasst allting är och hur dåligt jag för tillfället mår och hur allting bara är piss och skit. Och det går att vända det. Se bortom det. Vad har jag för glädjeämnen i mitt liv? Vad finns det för positiva aspekter just här och nu? Låter vi de tankarna få gro inom oss – samla plus – så kommer vi alltmer att se ”saker från den ljusa sidan”.
Jag tror verkligen på tankens kraft. Tankens helande kraft. Kroppens egen förmåga att reparera sig själv till viss mån. Jag tänker mycket på den kommande förlossningen, även om det är ett tag kvar. Visst, med tre månader kvar finns det gott om tid att skjuta på tankarna, men jag vill inte det. Nu har mitt blodsocker varit mestadels bra under denna graviditet och barnet sparkar och tumlar runt varje dag, men det är ingen garanti att jag kommer få värkar i vecka 40, 41-någonting som ”vanliga” gravida får och där och då påbörja förlossningen.
Emellan morgondagens ultraljud och beräknade födelsen väntar det sju ultraljud. Sju stycken som bedömer läget med den lilla och mig. Sju stycken där någon av dem kan bli den där avgörande. ”Det är nu det händer. Nu ska baby H få komma ut.” Jag kanske inte har 14 veckor till, och jag tycker om att vara förberedd. Jag kanske inte kan styra över när förlossningen startar eller vad som händer under tiden, men jag kan manifestera och uppbringa positiva tankar rörande den. Jag vet att det kommer göra förbaskat ont. Jag vet att det kommer bli det tuffaste jag någonsin gjort och jag vet att de där negativa, cyniska tankarna lätt tar över om vi låter dem, för våra hjärnor är skapta så. Det negativa tar större plats än det positiva, så jag gör ett aktivt val i att välja att tänka på det jag faktiskt har makt att styra över.
Visst, böckerna jag nu nästan läst ut, de som kom på posten igår, handlar mycket om örter, teer, eteriska oljor, naturliga förlossningar, orgasmic birth, andningens kraft med mera och för många kanske det är rena mumbojumbot, men samtidigt… stretar jag emot med allt jag har, både nu och under förlossningen kommer den garanterat bli jobbigare och svårare än om jag lyssnar till mig själv och låter allting bara ske. Jag läste att motsatsen till oxytocin, hormonet som genomsyrar större delen av en förlossning, vårt må bra-hormon, är adrenalin. Stress. Och stressen dödar de bra känslorna, dränker dem för behovet att springa därifrån.
Jag vet inte vart jag vill komma med detta, mer än att… jag ska försöka behålla lugnet så länge jag bara kan, med vetskapen om att jag säkert kommer ”tappa det”, få panik, ångest och gå igenom helvetets sju dörrar på vägen, jag menar, vi är inga robotar som kan stänga av och sätta på känslor. Men om jag matar kroppen och knoppen med positiva affirmationer hela vägen fram till förlossningen och har tillit till mig själv, min sambo, barnmorskorna och läkarna som kommer att finnas vid min sida och hittar lugnet även i stressade situationer, så… Ja. Oavsett vad så ser jag fram emot min förlossning, att förhoppningsvis få använda knepen, tipsen och råden från böckerna jag just läst.
Ett som är säkert är att jag, på något sätt, någon dag under de kommande 14 veckorna, kommer att genomgå en förlossning. Det mest makalösa och häftiga en kvinna någonsin går igenom (faktiskt). Jag är taggad. Förväntansfull. Samtidigt livrädd för allt jag inte vet, kan eller besitter kunskap över gällande att föda barn, men jag accepterar att det är så och fokuserar på lugnet. Att behålla lugnet så länge som möjligt är mitt mantra. I will walk through the ring of fire and back to bring my baby earthside. Det är allt jag vet. Allt jag fokuserar på. Allt som spelar någon roll.
Det, och att hon fortsätter att må bra där inne i åtminstone 10 veckor till.
Senaste kommentarer