Jag ligger i vår ena soffa och stornjuter av två bitar mörk choklad av en ny sort vi aldrig tidigare provat. Petter har brett ut sig i den andra soffan med all sin härliga, hårda kropp, ansiktet med en fin lyster efter bastun vi just kom tillbaka från. Jag är öm i kroppen efter gymmet, både dagens, gårdagens och faktiskt också söndagens. Igår ökade jag kilona i marklyft och idag var det bänkpressens tur att ökas, med lite push från Petter och en man som väntade på att jag skulle bli klar, trots att det var sjätte (!) setet och bröstmusklerna redan var slutkörda. 8 kg mer än förra gången. Nu är jag uppe i samma vikt som jag var innan vi åkte till Australien. Ge det en månad till och jag är förhoppningsvis förbi.
Imorgon är det heltidsjobb som gäller och vilodag från all annan träning än transportcykling. Netflix and chill most likely, då maj hittills har bjudit på riktigt skräpigt väder. En enda plusgrad! Med fleece under vårjackan och både halsduk och regnjacka cyklade jag iväg till veckans jobb två kilometer bort tidigare i morse. Regnet piskade mig i ansiktet, driven av isande vindar på gränsen till snöblandat, men snön smälter i alla fall med rekordfart i den här takten. För två veckor sen var det fortfarande is och snö på uppfarten, nu är där barmark och tulpaner. Ge det ytterligare två veckor och jag kan nog sätta ut mina tomatplantor för ett liv utomhus!
Två veckor. En månad. Fem gympass kvar tills det borde gå att veta om det där andra också. Jag har dock en känsla att vi missade ägglossningen ändå, att den kom tidigare, rätt obemärkt, och att jag kommer få mens på gymmet efter att ha gått och inbillat mig i tre dagar att jo, men jag är nog gravid. Jag och mina visioner, ni vet. Jag ser det framför mig bara. Hoppas jag har fel. Min kropp är verkligen sugen just nu, biologiskt dragen till att vilja bli befruktad. Petter visade mig ett klipp på nyfödda bebisar som knöste och log och min syn blev alldeles grumlig. Tårarna fläckade ner mina glasögon, min överarm som jag begravde halva ansiktet under, hans telefon. Petter drog mig intill sig och sade ”det här är du och jag. Jag lovar dig, det kommer att bli du och jag, såhär.”
Jag brukar säga åt alla som vill lyssna, alla mina vänner, min familj, min sambo, att de alltid ska följa sitt hjärta. Välja sitt hjärta före hjärna och logik. Det kanske är naivt. Men jag tror verkligen på den filosofin… Därför känns det extra jobbigt nu när kroppen skriker efter att få och göra en bebis medan hjärnan, både min och Petters, säger lugn nu, bromsa, inte än, öppna ögonen, se dig omkring, det passar sig inte nu. Kvar står hjärtat och trampar med hakan i vädret och säger högt: ”Det går visst. Watch me.” Och så gör hon någonting med fingrarna, kroppen, så att hjärnan börjar dregla okontrollerat, omedvetet, och glömmer bort vad det nu än var den tänkte på.
Watch me.
Två veckor.
Jag ska inte hoppas. Jag ska låta kroppen sköta det helt och hållet själv. Antingen blir det menstruation, eller också inte. Men jag kan önska. Tillsammans med hela hjärtat, hela Petters hjärta, så får våra hjärnor muttra i ett hörn någonstans där de inte syns eller hörs.
Senaste kommentarer