Jag är säsongsdeprimerad. Jag har insett det nu. Jag saknar motivation och är inte glad. Det är mörka hål inom mig som fylls med tårar och som ligger där och gnager, gnager, gnager.
P frågade om det berodde på hela den här gravidcirkusen och egentligen så gör det väl det. Plus mörkret, kylan, livskris osv, haha… ”Men vi har ju kommit en bra bit på vägen”, sade han då och jag smekte sakta hans ansikte. ”Det har vi, och du, och jag är så stolt över dig. Så glad för det.”
Sen lade vi oss och kramades, pratade och myste. Sen låg vi kvar länge. Egentligen fortfarande… Trots att det är dagarna för ägglossning det här. Runt 1-2 dagar innan ägglossningen om kroppen beter sig som den ska och cykeln är 29 dagar lång. Vilka framsteg han har gjort. Vi som par. Älskade, älskade P. Tänk den absurda men fantastiska tanken om det skulle ha tagit sig den här gången. Vilken grej. Men det var inte därför jag låg med honom. Det var för att inget annat känns så bra som när vi ligger hud mot hud. Hur än världen ser ut, vad än som händer i den… Har vi alltid, alltid haft varandra.
Skulle bara säga att jag älskar din blogg och ditt sätt att formulera dig! Jag och min man försöker just nu bli gravida. Vi har försökt ca 3 månader och jag har haft tur att min mens och ägglossning kommit igång så bra efter ca 10 år på p-piller (slutade i september) men ändå känner man sig så jäkla sänkt och ledsen när mensen dyker upp varje månad. Hade varit en dröm att ge honom den perfekta julklappen med ett gravtest inslaget men försöker att inte hoppas för mycket denna gång. Har dock små symptom (som varje månad inför mens haha) men hoppas att det tar sig för både dig och mig nu! Tack för en fin och ärlig blogg!
Hej och stort tack för komplimangerna, åhhh ✨
Skönt att ha en till som sitter i samma båt! Vad skönt att kroppen hittade sin rytm snabbt efter ppillerstoppet. Jag håller tummarna för dig att det blir en myyyysig och minnesvärd julklapp, håll mig uppdaterad ?