Vägen till

Min P åker bort imorgon på en minisemester med sin barndomsvän H och jag blir gräsänka över helgen. Jag vaknade i morse av att P långsamt drog mig ur sömnen och drömvärlden där det inte direkt var så angeläget att vara kvar. Han ljög mig nämligen rätt upp i ansiktet och hade gjort så i sju år, och jag var på väg att göra slut. Vilken tur att han väckte mig precis då, min älskade älskade man. En dålig känsla låg över mig hela morgonen och fortsätter även nu. Jag har gråten i halsen men vet inte varför jag är ledsen eller vart tårarna härstammar ifrån. Han är ju här, nu, tillsammans med mig, smeker mig över armen och kinden och vi skedade en stund i soffan efter jobbet, trötta men inte på varandra. Aldrig på varandra. Han är min mittpunkt. Mitt nav. Mitt nirvana. Han är allt. Och jag är hans. Alltid. Varför då den illavarslande känslan? Den har jag upplevt två gånger tidigare och vet att det förmodligen är hormonellt betingat och ett lingering memory av drömmen, eller någon av alla deckare jag läst i dagarna. I drömmen höll jag ju på att göra mig av med honom. Lämna honom.

Bara tanken får det att vrida sig i magen. Jag vill inte vara utan honom. Vi har hittat varandra igen efter tusen år isär, har tillbringat sju år så nära varandra och vi har en riktigt mysig fas just nu. När han ser på mig med sina grå ögon blir jag alldeles kär i själen. Han helar alla mina sprickor. Han fyller mitt liv med färg. Han. Bara han. Det är han. Och nu ska han ha en riktigt trevlig semester med underbara H någonstans åt det södra hållet med shorts, Rom&Cola, en massa PS4a och efterlängtat grabbhäng. Jag kan inte sätta fingret på varför jag känner som jag gör… Kanske för att jag ska jobba natt för första gången inom ett par dar och är nervös över det, eller så är det böckerna som spökar. Hmmm. Imorgon bär det av till flygplatsen aptidigt och ja, jag kommer gråta haha. Vi gillar inte att vara ifrån varandra och jag tycker heller inte om att skiljas åt men nu ska han ha en fantastisk helg på sitt håll och jag på mitt. Jobb för mig, därför jag inte kan följa med, men jag trivs så väldigt bra så det ska inte vara några problem mer än saknaden av halva sin kropp. Sen ses vi på tisdag igen och dååå släpper jag inte taget på mycket länge, då ska jag smyga in i hans famn, vara lilla sked i soffan och äta ohälsosamt, skratta, skoja och fåna oss som vi brukar. Jag saknar honom redan och han har inte ens åkt än, hur knäpp är man inte?

Ta hand om er ikväll och i helgen. Krama om varandra lite extra, bara för att. Säg förlåt. Ring den där vännen du tänkte på häromdagen men inte tog dig tid att höra av dig till. Spring det där nya spåret du velat göra länge, köp den där klänningen du kikat på i veckor. Ät en mjukglass och njut av varje tugga (eller gör som vi, låt er sambo få tugga i sig smörjan och så får du gudabelöningen undertill – den uuuunderbara struten!). Lev och må som min farfar brukar säga, som han säger att hans föräldrar sade när de gick hem. Lev och må!

P är den bästa människa som någonsin har korsat min väg. Och jag är lyckligare än ord kan beskriva över att få vara just hans fästmö, bära hans, vår, ring på mitt finger, och kanske även snart, bärare av hans barn ❤️