Jag vet inte, det blev nog en lite konstig stämning på jobbet efter det där beskedet att jag är under uppsyn pga missar jag egentligen inte kunde rå för. Det får inte bli fler missar. Det var så konstigt bara för i fyra veckor har jag fått höra hur bra och duktig jag är, och så sedan en helomvändning. Det känns inte bra och känslan är inte densamma längre. Jag går dit men jag älskar det inte lika mycket som i början, om det är på grund av kollegan som jag inte riktigt litar på eller chefens utspel det vet jag inte men ja, lysande känns det väl inte direkt.
Nu ligger jag ute i trädgården igen och pluggar lite om sortimentet så jag vet exakt vad som går att matcha med vad och exakt vad grejerna är gjorda av och från vilken världsdel de kommer. Igår satt jag och skrev från sex till elva i princip efter att ha varit ute större delen av dagen. Idag blir det jobb igen, torsdag fredag lördag och jag vill träna också och bada och så ska jag hinna åka och tanka också, byta ut bilen mot cykeln och rulla ner på stan. Den där inre stressen ligger och lurar även om jag inte haft en ångestattack på långe nu. Jag är så känslig för känsloskillnader då jag är en HSP och känner av variationerna i luften. Det tog inte länge förrän jag insåg att min kollega var en sån som inte riktigt går att lita på. Jag håller skenet upp ler och är glad och oskyldig men inombords glöder det. Jag får se hur det blir när provanställningen är slut om jag får vara kvar eller ej. Lustigt nog är det mest hon och jag som hamnar på samma avdelning hela tiden och inte med de andra tjejerna som faktiskt är härliga att umgås med, vi surrar gärna och mycket medan vi jobbar och får massor gjort men skvallerpelle… Äee. Klart jag förstår att det är hon som rapporterar till chefen då jag nu är självgående men ändå har henne att fråga om det är nåt, så jag får vakta min tunga inte säga nåt som kan te sig negativt och göra mitt bästa för att hjälpa kunderna så bra jag kan, för är det något jag är bra på så är det just kundkontakten, där är jag lysande.
Resten kommer ju av sig själv ju mer man jobbar och jag begriper faktiskt inte hur man ska göra precis allting rätt när man jobbat i en månad och inte vet exakt hur strukturerna ser ut. Jag fick även höra att jag hänger saker med för stort mellanrum, att det ska vara mer hoptryckt, ”fast det är egentligen inget fel utan mer hur vi andra gör” och att jag även skriver lagerrapporterna med för stort mellanrum mellan den maskinskrivna texten och mina initialer. Det handlar om en halv cm max. Men det är inte heller ett fel ”egentligen”, bara att jag ska sluta göra så och istället knösa in min signering alldeles direkt när maskintexten slutar för så gör alla andra. Ja jag förstår väl det. Jag gör så gott jag kan och visst blir det bra om alla anställda gör på exakt samma sätt det håller jag med om men ändå, ändå grämer det mig litegrann att jag får såna tillsägningar ”det är inte ett fel egentligen, men du måste ändra på det ändå”.
Provanställningen pågår till mitten på augusti i alla fall, sen börjar jag eventuellt skola i slutet av månaden och det hela rör sig om ett deltidsjobb så det är inte särskilt många timmar ändå. Jag är inte säker om jobbet ens är nåt för mig. Jag är inte nitiskt noggrann jag är ganska tankspridd ibland. Och om man måste vara nitiskt noggrann vet jag inte om jag kommer att klara av det. Det känns just nu inte som att jag kommer få förlängt. Det är bara en känsla jag har. En känsla av att leendena är falska och löftena lögner. Och jag som trivdes så bra. Trivs. Ledsen är jag. Men om jag nu för en gångs skull lyckas skriva klart min bok och skicka den till förlagen kanske någon nappar och kanske får jag mig en krona eller två. Det är min ultimata dröm och något jag verkligen verkligen vill göra mer än nåt annat. Nästan mer än att ha en liten parvel.
Senaste kommentarer