Ikväll kommer äntligen James tillbaka från söderöver. Igår sparkade bebisen så extremt så det kittlades i hela magen och jag fick min första trippelspark. Tänk, för bara 3 veckor sedan kände jag de första försiktiga små sparkarna och nu är det liv och rörelse varje dag, rörelser som tydligt spelar fram över magen. I morse kunde jag till och med känna var den låg någonstans. Ser fram emot att få visa James våra nya konster, då sparkarna blivit ännu mer tydliga nu de senaste dagarna.
Vi har klivit in i vecka 21 nu och officiellt tagit oss mer än halvvägs, även om jag tror att bebisen kommer ut lite tidigare. Inte mycket tidigare, men lite, beroende på hur vi båda mår den där sista tiden. Dock fick jag en känsla av den 27e juli här om dagen när jag mediterade, så vi får väl se. 27 är ett par dagar efter BF och min barnmorska sade att som max går diabetiker någon eller några dagar över vid normal tillväxt på fostret och sedan sätts man igång om inget hänt. Jag lyssnar på kroppen, gör vad jag kan för att hålla blodsockret på en bra nivå och får ultraljud i vecka 26, 30, 32, 34, 36, 38 och 40. Bara en månad kvar nu innan vi får se bebben igen.
Jag ringde till berörd part igår och frågade med rinnande tårar om jag får döpa mitt barn efter den personen. Hen har legat på sjukhus på grund av en lättare fallskada de senaste två veckorna, med besöksförbud pga influensa/corona och saknat egen telefon. Hen har därför inte fått höra nyheten vi släppte i förrgår till samtliga närstående. Det blev till ett minne jag sparar inom mig för alltid. Solen sken och värmde i ansiktet. Parkeringen var tom på bilar och småfåglar sjöng i träden och buskarna utanför huset. Snön droppade från taken och gjorde rännilar av vatten genom snön likt små åar över sumpmark. När farmor fick höra frågan hördes ett andaktigt suckande i telefonen och hennes sida av luren blev lika blöt som min. Min farmor. Min absoluta favoritperson i hela världen.
”Skulle det vara okej med dig om jag kunde få låna ditt namn och döpa min dotter efter dig?” frågade jag snyftandes. Alltså ögonen fylls av fler tårar bara jag tänker på det. På farmor. Världens bästa farmor. På solen som sken och värmen som smekte mina kinder och min dotter som sparkade och sparkade. Jag ska bli mamma till en liten flicka. Mest troligt en flicka, läkaren kunde inte se varesig pung eller penis men väl blygdben och snippa, så då borde det betyda en flicka, om inte snoppen hunnit växa ut tills nästa ultraljud förstås, haha. I alla fall är jag glad att jag ringde avdelningen hon låg på för att fråga henne om det jag och James sedan länge sett som en självklarhet. Det är klart att hon ska heta som farmor. Jag är den jag är mycket tack vare farmor och att nu får dela denna resa och äventyr med henne får mitt hjärta att banka hårt av kärlek och tacksamhet. Älskade farmor. Älskade James. Älskade, älskade dotter. ❤️
Senaste kommentarer