Jag har en väldigt stor lust att sladda mig fram till kapitlet där min huvudperson, vi kan kalla henne för… Fan, avslöjar jag hennes namn avslöjar jag också min identitet eftersom att min blivande roman redan är out there, med vissa smakprov, med namn och korta meningar och jag skulle inte längre kunna vara lika anonym här sedan det blev känt att jag är hon, den där, blivande författaren, hon, som är tillsammans med honom, den sexigaste mannen på den här sidan om Gävleälven, hon; jag, en dotter, vän, en syster, inte längre anonym i min längtan eller mina vardagsbetraktelser. Det hade liksom inte spelat någon roll längre, folk hade vetat vem jag är och mina utlämnande rader hade fått dem alla att reagera, reflektera, lägga sig i, bry sig, och jag hade lika gärna kunnat återgå till min vanliga blogg. Fortsätta i gamla mönster, i de mönster jag redan vandrat bland i sex år sedan jag startade den. Jag är inte samma nu som då. Vill inte vara det.
Integriteten och behovet av att vara anonym är större än någonsin. Behovet av att put my heart out there utan att det ska befläckas av inpräntade värderingar om vem jag är och vart jag är påväg med mitt liv. Jag ville starta om på ny kula, ett blankt papper, skriva av mig om allt det jag inte kunde göra där, på den bloggen. Kunde inte. Ville inte. Det här är jag. Ofiltrerat. Direkt ur hjärtat.
Jag har Petters uttryckliga… vad heter det nu igen, acceptans, godkännande! att skriva precis vad jag vill. Han bryr sig inte. Det här är min blogg. Anonyma Helenas blogg. Och jag har vissa vänner som läser dessa rader, men bara vänner som jag vill ska göra det. För alla andra är jag bara Helena, och det är så jag vill förbli här på bloggen. Helena med stundtals blödande hjärta och rivande längtan, som just nu stormar igenom Crossfire och har ett sådant enormt sug och inspiration efter att färdigställa sin egen bok.
Och det är dit jag vill, det kapitlet jag vill fläka upp över skärmen, ett av de senare kapitlen, precis innan allt går åt fanders. Där den kvinnliga huvudpersonen… Gud, vad ska jag kalla henne – ”Petter, ett tjejnamn istället för xxx”, och han svarar – Magdalena. Magdalena blir bra. Det heter den första kvinnan i boken redan, hon som lade grunden för allt som den här Magdalena nu lever med. Jag är, i tanken, på det kapitlet där hon och Helene har en ledig dag tillsammans, precis efter den rasande stormen som ödelagt halva verksamheten, och tar (Petter, ett mansnamn! ”Niklas. Stryp-Niklas!” Och så skrattar han. Herregud) Niklas pickup för att köra in till stan för lite shopping, och grävande efter fler gamla notiser och tidningsurklipp om vad som egentligen hände.
Magdalena provar på en absolut hjärtstoppande, andnödsskapande dödsklänning inne i en affär, helt på Helenes bevåg, och Helene säger att den kommer knocka Niklas till marken, dreglande. Iklädd klänningen och riktiga fuck me-heels kommer han inte att ha en chans, och bara tanken på det får henne att bli fullständigt torr i munnen. Dit vill jag gå nu, om inte Petter hade suttit och spelat. Jag vill gå rakt in i det kapitlet. Läsa det. Känna det. Hjärtat som fladdrar i halsen. Svetten som klibbar under armhålorna. Begäret efter hans mun och händer och fingertoppar som tänder eld på varje centimeter de vidrör. Snabbspola en två, tre, tio sidor tills de kliver ut på gårdsplanen igen och Niklas stryker runt parkeringen som att han inte gjort annat än att vänta på dem sedan de for, fastän det är precis det han har gjort. Och han har den där pojkaktiga, nervösa glansen i sina ögon, blir till den där klumpiga tonåringen all over again, den som inte kan dölja sina avsikter för allt guld i världen. Han kan inte hjälpa det. Den tystlåtna, ilskna, nyckfulla, grälsjuka ägaren med de isande blå ögonen och en kropp som fullkomligt skriker sex on legs. Ja, det blir en del korsreferenser språkligt sett sedan jag läser Crossfire på sidan om och hjärnan är kvar i New York. Han är sexig, all right, och att bara titta på honom får tårna att krusa sig. Han har en air av respekt runt sig, av manlighet och djärvhet. Och nu, när han kommer gående mot bilen, ser alla påsar som fyller utrymmet på hans egen bil, och Magdalenas lätt rodnande ansikte…
Han är så omåttligt nyfiken på vad som finns där i att han där och då förvandlas till den där lilla pojken med stjärnor i ögonen. Hon säger åt honom att han får bjuda henne på en dejt för att ta reda på det, och så går hon. Han drar fingrarna genom håret. Flera gånger. Ruskar på huvudet. Jag dejtar inte, muttrar han till Helene med plötslig panik i rösten. Varför skulle vi göra det? En dejt. Hon vill ha en dejt. Jag har inte tid med det. Varför vill hon det? Sitta vid ett bord och äta mat tillsammans, medan vi pratar om saker och ting? Varför gör man det? Vi gör ju redan det varje morgon vid frukosten.
Jag vill snabbspola tills han får syn på henne i den där klänningen. Jag vill snabbspola tills hon får syn på honom i restaurangen. Spola tillbaka till den kvällen när han stampar in i hennes rum och häver ur sig orden. Du ville ha en dejt. Här har du villkoren. Och så… Den kvällen. När han får syn på henne. Fyrtiotvå minuter innan helvetet fullkomligt brakar lös, innan ballongen spricker, innan sömmarna spricker, innan hjärtan spricker, vibrerar, smulas sönder. Ofrånkomligt. Ofrivilligt. Istället för att stanna och kämpa, fly. Istället för att prata om det, sluter sig, vänder andra kinden till, tror sig veta fastän vissheten, tankarna, är helt felaktiga, baserat på missförstånd och en hel del tjurig stolthet.
Dit vill jag. Men nu ska vi sova. Sedan ska vi träna. Träna, som nästan är lika bra som sex, en tillfredsställande bok, kapitlet där det osar och bränner, precis innan allt går åt fanders. Där, precis där, i klänningen, slukad av blå ögon och ett wicked smile under dem. När allt är bra. När all den sexuella energin ligger och pyr. Innan. Före. Imorgon är jag där. Imorgon vet jag vad jag ska göra av det. Hur jag ska formulera det.
The only questions a writer should ever ask herself are these: What does your main character want more than anything? And how can you prevent it from happening?
Senaste kommentarer