Så… Den där dagen. Den speciella dagen. Egentligen den alldeles vanliga dagen som blev en sådan dag som kom att fastna djupt i kropp, själ och hjärta för resten av livet, inte minst veckan som förflöt efteråt. Det började som en helt vanlig en, i alla fall. Lite hjärtfladder, lite extra parfym, en snygg klänning jag till hälften dolde med en stor stickad tröja för att klä ner mig samtidigt som jag framhävde mina bästa sidor – rumpan och midjan. Inte för att han kollade på dem, eller på mig på det sättet, men det skadade inte att veta att ifall han nu skulle göra det så skulle jag inte gå klädd i skräp. Jag skjutsade pumorna då jag hade datorn med mig, vi gick på lektionen och hade många givande diskussioner om vetenskapsteorier och filosofier.
Efteråt följde James med oss ut i korridoren. V tog upp telefonen för att swisha mig bensinpengar och frågade efter numret som hon redan visste, men för att dubbelkolla. Då hivade James upp sin telefon och skrev in mitt nummer samtidigt som jag rabblade siffrorna. Han flinade sådär lättsamt som alltid. ”Ja, jag får passa på! Alltid bra att ha liksom.” Jag minns att jag slog efter honom och tryckte bort hans samtal, sparade numret och sedan gick vi alla mot parkeringen.
Jag och James hamnade på efterkälken och för första gången på hela året, sedan vi hamnade i samma klass, hade vi ett riktigt samtal. Utan att skämta bort allt vi sa och gjorde. Samtalstonen var normal, ämnet normalt. Vi pratade om att han nu kunde spela igen. Att han skulle åka hem till sina föräldrar över påsken och vara borta i tio dagar, om flyget som gick om bara några timmar. Och han tittade på mig. Intensivt. Djupt. Visserligen för att han och jag var ensamma i en konversation, men ändå. Det jag reagerade på var intensiteten och hur han gjorde det. Inte sådär på näsan eller mellan ögonen som man ofta gör när man pratar med någon, nej. Jag såg rätt in och liksom förbi hans blå ögon. Och han i mina mörka. Inte på näsan. Inte mellan ögonen. Rätt in i mitt inre såg han. Rakt in i det som var jag. Genom fasader, genom fnittret och humorn och trasigheten och sorgsenheten. Så intensivt och totalt att jag glömde bort vad det var vi just pratat om, och tystnaden föll över gruppen.
Mellan parkeringen och gångvägsrondellen fanns en meterhög snöhög, det sista av vinterns snö. Den var hal, beklädd av is och skare med en upptrampad stig skapad av de studenter som varit för lata för att gå runt hela högen. Fyra stycken gick före mig och jag skojade med V just framför att hon inte skulle ramla. Hon kom säkert ner på andra sidan efter några stapplande steg och ett gemensamt skratt över den uteblivna smidigheten. Då hörde jag plötsligt hur skaren gav vika bakom mig och hur James snubblade till med ett halvkvävt läte, och jag vände mig leendes om för att retas, säga att han var en klant, när den förrädiska isen slog undan fötterna på mig TOTALT.
Gapskrattande halvlåg jag där i snön med James händer om mina överarmar i ett reflexmässigt och misslyckat försök att hålla mig uppe. ”Men gud, skadade du dig?” frågade han ovanför mig och jag skakade fnissande på huvudet och berättade om det jag just tänkt göra. Han hade inte ramlat utan bara trampat genom skären så ”klant” gick inte ens att titulera honom. ”Instant karma”, sa vi båda i mun på varandra och han började skratta han också. Jag gjorde vad jag kunde för att resa mig upp med hjälp av hans händer. Fnittret vibrerade i bröstkorgen och solen sken sådär härligt den bara kan göra när våren verkligen kommit för att stanna.
Jag vet inte hur det hände eller varför, men plötsligt stod jag framför honom, nära, nära, ansikte mot ansikte bara två decimeter bort, och han höll fortfarande ett stadigt grepp om mina armar medan mina egna fingrar grävde sig in i hans jackärmar. Jag kände hans värme genom tyget. Hur lungorna slutade fungera. Jag kände hur luften blev statisk och vibrerande. Hur hans fingrar kupades runt mina armar. Jag kände hur han doftade. Hur nära vi stod. Jag kände hans häftiga utandning blanda sig med min egen. Hur fnittret knölades ihop i bröstkorgen. Hur andetagen i mitt bröst blev korta och ytliga och hur tungan omedvetet vätte läpparna som torkat ut på bara någon sekund. Vi stirrade på varandra, lika djupt och intensivt som inne i skolan, som att vi kunde se rätt ner i varandras själar om vi bara tittade nog länge. Hela jäkla snöhögen började brinna, allt brann; luften, min kropp, mitt underliv, mina kläder, min hud där hans fingrar brände. Mitt hjärta vansinnesbankade innanför jackan och tröjan och klänningen och mina armhålor dränktes av luktlös svett medan vi stod kvar, förfrusna i tiden och vår bubbla.
Jag vet inte hur vi tog oss därifrån. Hur vi kom ut på parkeringen där alla de andra stod vid min bil och väntade. Jag vet inte hur jag fick fram bilnyckeln men plötsligt var den upplåst och datorn spändes lös, trycktes i armarna på James. Hans rörelser var yviga, hans meningar korta och grötiga som att han befann sig all annanstans än här, trots att han aldrig annars tycktes tappa fattningen. En av tjejerna försökte skämta med honom men han ruskade bara på huvudet och mumlade något jag inte hörde. Mina ben skakade och hjärtat bankade och jag väste ett hejdå eller något i den stilen och såg honom ila bort över parkeringen efter en lika verbalt handikappad mening från hans sida.
Tjejerna sa att det sett ut som att han tänkte äta upp mig där i snöhögen, men det var förstås inget ovanligt, menade dem. Jag fattade ingenting. Vad pratade de om? V ryckte pillemariskt på axlarna där hon satt bredvid mig i framsätet. ”Tja, det är inte första gången han tittar på dig”, sade hon. ”Han tittar på alla”, muttrade jag, ”alla utom mig!” vilket inte var en lögn, jag hade ju sett det själv. V skakade på huvudet. ”Åh nej, den enda han ser på är dig. Var du än är, vad du än gör. Det kan vara hur många andra tjejer som helst i närheten och allt han ser är dig.”
Telefonen på instrumentpanelen blinkade till. En snap från James. Den grävde i mig hela vägen hem av brännhett någonting och jag ville i princip kasta ut pumorna för att kunna läsa vad han skrivit. V kramade mig och sa att hon alltid skulle finnas där för mig. Att jag kunde prata med henne om allting, oavsett vad. Hemma, äntligen hemma, stänga av bilen, låsa upp telefonen och jag höll inte andan, det gjorde jag inte, så viktigt var det inte, inbillade jag mig i alla fall. Försökte jag intala mig själv. Det betydde ingenting. Jag var full av vårkänslor bara. Hade inte blivit tittad på sådär på väldigt länge. Hade inte haft en mans stora händer runt mina små armar på länge. Inte sådär i alla fall. Inte med den tillhörande blicken och intensiteten. Absolut inte med den.
Var hade den kommit ifrån? Vad menade tjejerna med det de sade? Varför kände jag som jag gjorde? Varför bubblade det i hela kroppen? Varför ilade det i magen och i fingrarna och varför dunkade hjärtat så hårt? Över en snap. Över något lull-lull, mumbo-jumbo helt normalt en räddning i en snöhög men som jag med min författarhjärna antagligen överanalyserat och överhypat till något alldeles… extra. Jag läste snapen han skickat och skrattade rakt ut. Skickade ett svar. Responsen kom nästan med en gång. Lättsam. Vanlig. Precis som vanligt. Inte ett ljud om snöhögen eller kroppsdelar i brand. Såklart. Det var bara jag som inbillat mig. Men det var okej, för det gjorde något med humöret i alla fall. Det var fredag. Påsken stod för dörren. Snön smälte. Solen sken. Jag kände mig vårkänslofylld och skrattande och bubblig i hela själen. Försökte kyssa P sedan jag gått in men han värjde sig och menade att jag luktade illa ur munnen som jag enligt honom allt som oftast gjorde, trots att tjejerna dyrt och heligt intygade annat.
Inte visste jag då att jag tio dagar senare skulle stå på flygplatsen och invänta James med lika dunkande hjärta som när vi stod mitt emot varandra i snöhögen, på väg mot ett helt nytt liv, även om ingen av oss hade en aning om vad som skulle hända när dagen var slut. Ja, det gick fort. Från att inse, från att rannsaka sig själv, till att göra ett val, till att gå, till att få. Men i mitt inre, i min kropp och hjärta, fanns hela tiden någonting annat. Någonting som öppnade sig på vid gavel under de tio dagarna som följde, något som gjorde att jag blev medveten om min egen bearbetning och hur länge den egentligen pågått. Den visade mig svart på vitt, med en miljon gråskalor, vilket liv jag egentligen levde och vilket liv jag ville leva. Och jag ska berätta om det också.
Senaste kommentarer