Det är ju inte säkert att jag har ägglossning bara för att jag hade trådiga flytningar i morse, riktigt långa och rejäla (en eventuell barnmorska som forskade om fertilitet hade blivit överlycklig och sagt att det där var praktexempel på en normal, fin ägglossning). Haha… Testet visade ju superpositivt också för just ägglossning så tja… Jag måste, har, väl det då. Och jag fick mig ett nyp. Jag har haft sex i regel var tredje dag den här cykeln. Om ägglossningen varit eller är nu så har jag goda chanser till att en befruktning sker. De bästa jag haft på ett bra tag.
Tänk att det är det som krävs. Ett enda samlag sedan ett helt liv med ansvar och utgifter. Jag vill så gärna bli gravid men samtidigt inte. Rädslan som talar, visst, men den måste ju också få säga sitt. Blir jag gravid finns det ingen återvändo. Blir jag gravid så är jag gravid, liksom. Då kommer jag att vara det i nio månader (om inget oförutsett händer). Sedan föda barn och så har jag ett barn och så är vi en mamma och en pappa. Från ett enda litet samlag. En enda snabbis. Vips så är vi föräldrar. För att allting inuti våra kroppar smälte samman och skapade ett liv.
Det är läskigt att tänka på. Jag måste hitta mig en annan sysselsättning. Typ att plugga till tentan som äger rum om tre veckor. Det är bättre att vara förberedd och jag vill gärna klara denna kurs också. Alla vuxnare vuxna säger ju att jag inte kommer klara av att studera när jag får en liten. Hade jag haft beräknad födelse i maj så kanske. Då är den ju ändå tre fyra månader när skolan startar igen i september. Jag har hela sommaren på mig att komma in i min mammaroll…. men saker och ting blir sällan som man vill eller förutspår eller planerar. Om detta sex tar sig blir BF någon gång mellan 15 och 25 september. Mitt i skolstarten. Då kanske jag får hoppa en kurs… eller två… för sedan är det praktik i februari… Men jag är ju inte där än. Det är ett senare bekymmer.
Och så har de vuxnare vuxna plötsligt rätt. Rätt i allt utom en sak. Jag kommer älska att vara just en mamma. Att ha en liten i min famn. Veta att han eller hon är min för all framtid, att jag skapat den med allt jag är och har, tillsammans med kärleken i mitt liv. Folk säger att ingenting kan förbereda en för kärleken man känner till sitt barn. Jag kan bara föreställa mig den. Jag har gjort astralresor. Jag har mediterat och upplevt ett av mina tidigare liv och jag vet att P är min själsfrände och att vi äntligen återsetts igen efter tusen år ifrån varandra. Hur kan någonting mäta sig med den kärleken vi har? Kommer jag älska mitt barn ÄNNU mer? Hur är det möjligt? Och ändå vet jag ju att det är möjligt.
Nu sitter jag här med mensvärk. Förkylningen verkar ha ebbat ut. Fingrarna är tröga och Word-dokumentet ekar tomt. Jag har historier i huvudet men ingenting kommer ut. Det får vara så just nu. En liten dipp i mitt skrivarliv. Jag har ju faktiskt precis skickat in mitt bokmanus inte undra på att jag är skrivtrött då. Två till fem månader innan svaren börjar ramla in i inkorgen… eller allra helst i telefonen då 😉 men jag får se det som en lärdom i sig. Jag har skrivit en bok. Spela roll om den blir antagen, jag har fucking skrivit en bok. Jag kunde. Jag. Helena. Jag kunde börja med en början och sluta med ett slut och sätta punkt och renskriva och renskriva och renskriva och sen skicka in den. Jag gjorde det ta mig tusan. Och det får lysa klarast på min himmel just nu. Vägen till plus är så mycket mer än plusset, för när plusset kommer.. så är ju vägen dit över, och en ny resa börjar.
Senaste kommentarer