Måndag igen och Noliamässan har slagit igen portarna för den här gången. Jag har avbokat en slingning hos frisören då jag färgade håret själv i helgen, tagit en vända runt hallonbuskarna och plockat in ytterligare en liter som blev knäckig paj (som L nu råkade grilla sönder när han skulle använda ugnen och inte tog ut den haha). Jag är inte en av de diabetiker som äter vanlig mat, får högt blodsocker och säger att de lever som att de inte fått sjukdomen, det vill säga ”som vanligt”. Jag tål inte socker ens med hjälp av insulin; blodsockret blir för högt, och jag mår dåligt. Det är aldrig värt att ha högt blodsocker oavsett vad man äter. Jag kan inte leva som jag gjorde före jag blev sjuk, det säger ju sig självt. Borde säga sig självt.
Vad andra gör är upp till dem med lite mycket mellanbry av mig som lägger en skriftlig näsa i många bloggares business, i alla fall här på min egen blogg, jag orkar inte kommentera på deras. Min pappa brukar skoja och säga att alla kan ju inte vara lika perfekta som vi. Inte för att jag, på någon nivå, är speciellt kaxig, dryg, besserwisser eller självupptagen. Jag är kroniskt ironisk, har svart humor, ett skadeglatt humör och ett väldigt stort hjärta. Försöker vara snäll men min evil side kommer fram rätt ofta ändå. Mina två fastrar är såna sjuuuka besserwissrar att de hur enkelt som helst skulle vinna pris om de ställde upp i en bw-tävling. De vet allt, kan allt, har varit med om allt och har det mycket bättre än alla andra. De skulle förmodligen vinna över domaren till och med, vinkla det på sättet de alltid gör så att de har rätt i slutändan. Jag börjar undra om bloggkommentatorn Hmm är en av dem men jag törs inte fråga.
Nu ska jag ta mitt huvudvärkande huvud och gå och injicera mer insulin. Sätta mig vid datorn och skriva när värken släppt och blodsockret sjunkit ner till normala nivåer. Trött blir jag också, enormt enormt trött när blodsockret slår i taket. Det är som sagt inte värt det med hallonpaj. Inte ens då.
Senaste kommentarer