Jag är mitt uppe i tentaplugg. Tentan i sig är väldigt diffus, det är mycket att läsa in sig på och vi har bara fått ett hum, en mening, om vad de vill få fram med det hela. Jag läser och läser och hoppas att det ska gå vägen men det är inte panik-panik att jag måste klara den (som förra tentan var). Kuggar jag är det inte mer med det. Då får jag göra om den om två månader. Den förra var viktigare, då vi var tvungna att klara kursen för att få gå ut på praktik. Ändå var det bara 10 stycken som klarade den på första försöket. Sjukt.
Hjärnan maler på och kör järnet med sig själv. Blir nästan matt av insikten, men det är så jag fungerar. När jag väl sätter mig ner och får igång huvudet kan det hålla på hur länge som helst utan att vila. Dåligt egentligen och det är en biverkning från min utbrändhet under 2016. Jag mår mycket bättre nu än i juli, augusti stressmässigt, men det är den där lilla detaljen med hjärnans energi som är kvar.
Under det förra tentaplugget i oktober skrev jag en bok. Samtidigt som jag pluggade. Jag var uppe dag som natt. Kunde vakna 02:23 och komma på ett nytt stycke jag bara måste ha med. Jag skrev. Pluggade. Skrev. Pluggade. 270 sidor på två veckor bam. Min första roman från början till slut bam. Hjärnan vilade aldrig. Sen gjorde jag tentan och fick knappt fram ett fungerande ord på hela dagen som följde. Jag har inte haft minsta idé eller tanke på att skriva en ny bok efter det. Ens skriva någonting. Det finns ingenting där. Jag skriver, men det saknar mening. Efter två veckors dygnet runt-energi och inspiration är det kanske inte så konstigt att hjärnan behövde vila.
Nu kommer jag inom kort att kicka igång femte växeln igen. Mata mata mata in ny kunskap. Kommer skriva, läsa, skriva, läsa men än så länge bara till tentamen. Jag är ganska dålig på planering. Har ingen disciplin. Tar inte tag i det fastän jag skulle behöva. Tänker ”jag gör det senare idag, efter promenaden” eller ”det är ännu många dagar kvar”. Hemskt och dumt. En klasskompis skrev idag att hon lever enligt principen ”diamonds are made under pressure” och det fick mig att dra på mun. Jag ska anamma det och försöka bli mer struktur…ell? Strukturerad. Hoppas verkligen att jag klarar tentan ändå. Det vore så skönt.
Och angående nästa bok… Jag funderar på att skriva en som liknar den förra. Samma sätt. Andra personer. Andra händelser. Antingen om straight-tjejen som inser sig vara förälskad i en tjejkompis och långsamt långsamt glider in i något mer än bara vänskap. Eller kompisparet med tuff, rolig, vettig no nonsense GRL PWR-tjej och en (har inte bestämt egenskaper men jag vet hur han ser ut) kille som varit vänner i åratal som gör allt tillsammans (tänk typ Lara Croft och Jonah fast bättre och mer) och som under en resa smygande inser att det finns mer där under och lika långsamt agerar på lusten. En flykt från vardagen. En chans att vara någon annan. Något mer. Leva och göra mer än trist, grå vardag. Palmer och djungel istället för välling och slentriantacos. Vardagligt med en twist. Sexigt, förbjudet, men ändå så naturligt och normalt; något som skulle kunna hända vem som helst. Interaktionen mellan människor är min styrka. Både i det riktiga livet och i bokvärlden.
Vi får se hur det blir. Vilken det blir. Jag är hemskt straight (tyvärr, haha) men skulle vilja prova skriva om scenariot jag nämnde ovan. Det första. Om det går. Hmmm… Men först tenta. Om inte inspirationen kickar igång och orden sprutar ut ur öronen på mig och bara måste skrivas ner. Tror det blir det andra scenariot ändå. Det känns mest Helena.
Och.. Något helt annat. P har sagt att han inte kommer vilja eller börja använda kondom. Att det är framåt och uppåt som gäller. Vi backar inte. Vi går vidare. Ett steg i taget. Långsamt, knappt märkbart. Vi har rundat en stolpe. Ett hörn. På vägen mot bebis….. ✨
Senaste kommentarer