Skolan är över för i år! Nu är det jullov som gäller. Den sista ägglossningen är förbi. Jag vill inte säga det där löjliga ”2019 är mitt år” som alla alltid säger men jag tänker verkligen rocka det. 2019 är året jag blir gravid. Året jag slutar äta kött och året där jag inte köper nya kläder utan behöver jag något ser jag mig om efter pre-loved i första hand.
Året jag tävlar i DM. Året där jag får svar av mina bokförlag. Året där jag bannemig blir gravid! Jag vet att jag just skrev det men det är så tydligt. Jag vill verkligen det. Jag visualiserar det så mycket. Året jag hittar vår nya lägenhet, lär mig gå ner i split och regelbundet börjar donera pengar till välgörande ändamål – de som gör gott på riktigt och inte stoppar typ allt i egen ficka. Som många organisationer idag gör… Nämner ej namn men det börjar på C… i alla former.
I bilen på väg hem från universitetet började jag gråta då jag blev så väldigt känslosam. Jag sade att det är bilen som gör det. Mina flickor i den, vi som samåker varje gång vi ska in till skolan i grannstaden. Att jag beundrar dem och höjs upp av dem, inspireras av dem och ser dem som mina nära vänner. Vi är alla trötta och slitna både i kroppen och i hjärnan och två av dem pratade om att det ibland känns som att de vill hoppa av (på grund av den där hjärntröttheten) och jag blev så ledsen i min själviska del när jag tänkte på att inte längre ha dem i min studiegrupp eller ens i min klass. Jag tycker så väldigt mycket om dem. Allihop. De är lysande skarpa allihopa, medmänskliga, stolta, jordnära med mycket kraft i sig. Vi kompletterar varandra så bra! Att inte göra detta med dem nej usch vad trist att fortsätta då… Även om utbildningen i sig är härlig. Det är ju kollegorna som gör det. Jag vill ha kvar mina tjejer.
Sen har jag börjat tänka mycket på det här med om saker händer av en anledning, till exempel att vi ska lära oss något av det. Igår på träningen visar det sig att jag har expediterat en av tjejerna i laget tidigare i somras i ett speciellt ärende och vi kände först igen varandra nu – efter två månader. Då tänkte jag att det kanske var meningen att jag skulle träffa henne igen. Min kollega från det stället är även tränare i laget och det var hon som gav mig en plats. Kanske det var det som var meningen med att jag jobbade där i somras… Sådana där saker ni vet.
Saker som hänt förut som alla ramlar ner framför mig och mina nya sorts ”glasögon”, där jag ser saker och ting med nya ögon. I nytt ljus. Och tar lärdom av dem. Vet att jag är på rätt plats, precis där jag ska vara. Åtminstone försöker jag intala mig det. Saker händer för att vi ska ta lärdom av dem… Det är jag verkligen övertygad om.
Jag älskar verkligen din blogg! Jag har två barn men känner verkligen igen känslan av att verkligen längta efter pluset. ..
Och du skriver verkligen så bra! Så där helt perfekt, så man får lära känna dig men ändå är du så mystisk. Som att du inte vill avslöja vem du är.. så det blir ännu mer spännande och B A R A SÅÅ B R A!
Undrar ofta om dina vänner/familj/andra halva vet om att du bloggar?
Har saknat din blogg under månaden du var borta!
Kram!
Hej Sara! Åh gud vad glad jag blir, tack snälla för dina ord. Så roligt att det känns igen, att ingen liksom är ensam i det här. Det finns fler som väntar och längtar och hoppas… vilket var min tanke när jag startade denna blogg, att först och främst skriva av mig och sen att hitta och visa likasinnade att jag går igenom samma sak. Här kan man ventilera ✨
Haha det där med anonymitet och mystisk och spännande… Jag är ju ”författare” ish, älskar att skriva och tränar dagligen på att bli mer… Ja, jag har inga murar. Jag släpper in alla jag delar med mig av mycket jag blir sårad men å andra sidan, varför hålla alla på avstånd? Anonymiteten är för att jag inte vill att jobbkompisar och tex min familj ska läsa detaljerade beskrivningar av mitt mående och min vayay-yays alla faser ?Eller planerna på barn. Det är nog stressande som det är att vilja så mycket. DET känns för privat att dela med mig av, men anonym, som Helena, well jag kan skriva precis vad jag vill. Inte för att det är svårt för mina närstående att lägga ihop ett och ett om de skulle vilja medan de är här och läser men det är okej. ? Tack igen för din kommentar, hoppas du hänger kvar ?
Tack för sitt svar! Kommer nog hänga kvar här så länge du hänger kvar, och hoppas att få följa resan med en liten så småningom. ?
Härliga du! Jag säger stort detsamma på den, du får gärna gärna skriva om du själv plussar eller hur det går ❤️