Vägen till

Nu sitter vi här, återförenade efter ett bråk som blossade upp, som behövde blossa upp. En gammal grej som flöt upp till ytan som P är snabb med att dra fram precis när jag är som lyckligast. Han bara nämner det lite snabbt, låter det fladdra förbi och sen börja prata om något helt annat som att orden inte alls blev sagda. Men nu är alla ord ute. Jag var det också, halvvägs ut genom dörren. Less, trött och sårad, ville bli kämpad för, ville bli sprungen efter.

Jag är inte sån. Och det är väl ingen vits att jag springer efter dig. Du hade ju redan bestämt dig. Du har gjort ditt val. Jag respekterar ditt val även om jag går sönder inombords.

Men han kom. Han svepte armarna om mig. Och vi pratade. Drog det upp till ytan det där som låg där och skavde som legat där i bakgrunden i flera år. Och nu… är det borta. Vi har kommit över det, förbi det. Vi har pratat om det. Båda har fått säga sitt från sin egen sida och så har vi förstått det hela bättre, fått nya vinklar. Det var egentligen den mest banala av saker. Svartsjuka, liten och ettrig djupt inne över något som hände för länge sen, en oskyldig grej som saknar mening för det vi gör idag och som bara dras upp i förbifarten men sätter sina klor så djupt in.

No more. Det är över nu, spritt för vinden, begravet. För oss båda. Jag kommer älska honom så länge jag lever. Min själ kommer längta efter hans om vi inte är på samma plats oavsett hur många år som går. Det jag känner för honom är… Det starkaste jag någonsin upplevt. Ingenting kan komma i närheten av det. Ingenting. Bara han. Hans doft. Hans hud. Mina fingrar genom hans mörka hår. Hans mun och hans ögon och blicken i dem. Kärleken i dem varje gång han tittar på mig. Det fanns ingenting före och det finns ingenting efter. Ingenting som kan rucka detta. Han är allt. Han är navet. Livet. Elixiret. Morgondagen och musiken i mitt inre. Ett liv tillsammans är inte nog. Hur kan det någonsin vara nog? Jag vill se allt. Göra allt med honom allt som går att se och göra och uppleva leva tusen olika liv med honom vid min sida.

Det, och skriva.

Och ha en stor gravidmage.

Jag tror… Att det är det jag är menad att ha, att vara. När jag är där så har jag nått mitt nirvana. Min själs absoluta fristad och mål. Det känner jag inom mig, det går inte att förklara det bara… är där. Jag har kanske sagt att jag har mött P, min själsfrände, i ett tidigare liv. Att vi inte fick några barn i det livet för att han dog ifrån mig. Han kom aldrig hem igen.

Nu är vi återförenade igen. Och ingenting annat känns lika viktigt som hans leende. Det är himmel och helvete att älska honom, det sårar samtidigt som det helar. Vilket gör det hela värt det. Det är alltid värt det. Alltid, med honom. Med Petter. ❤️