Molvärken fortsätter, men samtidigt känns allt som det brukar. Det gör faktiskt det. Gräver jag förbi de symptom som finns där så säger kärnan att allting är helt normalt och naturligt, att kroppen gör sig redo för att börja menstruera. Varför är PMS, ägglossning och graviditetssymptom i princip likadana? Symptom får jag väl alltid, jag hetsar bara inte upp mig varje månad över dem, dissekerar dem inte en och en.
Lär känna din kropp, säger dem. Jag är faktiskt ganska bra på det. Jag känner i regel när jag har eller precis är på väg att få ägglossning eller mens. Men ibland dyker det upp nya symptom – som nu, till exempel det här med att det ilar och drar i vänster sida, symptom jag aldrig brukar ha. Samtidigt tror jag att är man gravid så vet man. Någonstans inom sig borde man känna att man är det, att man inte är ensam längre. En förnimmelse av något… mer.
Det finns inget ”mer” här just nu. Tyvärr. Jag vill så gärna att det ska göra det. Inte till den milda grad att jag blir knäpp av det, men det finns där inom mig. En ständig längtan. Och jag ser framför mig hur jag och min far åker iväg till vårt smultronställe, second home, och där jag en kväll när vi sitter ute berättar att jag ska ha barn. Lyckan, glädjen och tårarna i hans ögon. I mina. Den första som får veta det. Medan koltrastar sjunger sin serenad bland lövverken och vindbrisen smeker en över ansiktet.
Jag och min mamma bor i samma stad och därför är det naturligt att vi umgås mer än jag och min pappa, som bor rätt några mil bort, typ tjugo eller så. Åh. Vi har pratat om att resa iväg till stugan i södra Sverige om ett par veckor och det vore fantastiskt roligt och givande att få lite ensamtid med pappa, det har vi nog aldrig. Tänk då att säga det. Berätta det. Nu är jag ju inte gravid, men i tanken… där var han den första som skulle få veta det, precis där på den stora altanen i skymningen.
Vet mamma, skulle han fråga.
Nej, du är den första som får veta det förutom Petter, skulle jag säga, och så skulle vi sitta kvar där en stund och prata. Men i tanken skulle det här vara min förklaring:
”Jag och mamma delar så mycket som jag inte delar med dig. Alla småsaker; komma förbi med ett paket kaffe, springa tillsammans, grillmiddagar på deras altan, kubbspel i vår trädgård, varsitt vinglas på fredagskvällarns, shoppingrundor, spontanbesök. Alla kramar och all närhet, vi delar det alltihop, jag och mamma. Hon delar en sån stor del av mitt liv… Så därför ville jag ge dig detta. Den första som får veta det. Min pappa. För att du också betyder allt för mig. För att du är viktig. För att du varit min idol sedan jag slog upp mina ögon för första gången och för att du aldrig slutat. För att du slogs för mig, för att du vände hemåt och körde alldeles för fort när mitt galna ex trängde sig in när jag var ensam, för att du var stora sked när min första pojkvän krossat mitt hjärta så att jag inte kunde andas utan att det slet och rev som knivar bakom bröstbenet. För att du delade mina tårar istället för att torka dem för du visste att det inte gick, att det måste få ta tid. För att du strök mitt hår inte i ett försök att stilla gråten utan för att jag skulle veta att jag inte var ensam, att du höll mig om ryggen. Jag sade aldrig tack för det. Varken då eller senare. Jag lät dig aldrig veta vad det betydde, och fortfarande betyder. Därför vill jag ge dig det här. Den första som får veta det. Du, jag och ditt första barnbarn. Det blir en pojke, det känner jag djupt inne i mig. Och du är hans morfar redan nu. Han är en del av dig. Det här är mitt tack. ❤️”
Det skulle jag vilja säga när vi sitter där på altanen och dricker/smuttar vin. Men jag är inte gravid så den diskussionen kommer inte att äga rum… Kanske får jag spara den och visa honom den ändå, scenariot från en alternativ verklighet, hur det hade kunnat vara. Så han vet. Min älskade pappa…
Senaste kommentarer