Jag var så jäkla grinig idag. Arg. Gick igenom vartenda livsval och mediterade argt om det och de resultat som blivit av valen, stora som små. Den där killen jag hade när jag var 15 som jag älskade med varenda fiber av mitt hjärta. Jag tvekade inte, jag bara gav det till honom, trots att han inte förtjänade det. Vi älskade varandra så mycket att vi förstörde oss själva och den värld vi levde i. Jag fick heller inget riktigt avslut utan gick med ett öppet sår i hjärtat i flera år efter att han lämnat mig.
Vi håller kontakten fortfarande, lite nu och då, mer vissa stunder, långa stunder med ingenting alls, och en liten bit av mitt hjärta minns hur det kändes, fokuserar på det som var bra och fint istället för det som sårade och söndrade. Kroppen är finurlig på det sättet, den blockerar jobbiga minnen och tur är väl det. P är aldrig svartsjuk, någonsin, men nu senast blev han faktiskt lite grinig, sedan ledsen, över det faktum att killen mellan raderna fortfarande är kär i mig och vill ha mig tillbaka i en alternativ värld, en värld som jag inte är villig att leva i.
Jag älskade den pojken med allt jag ägde och hade. Det förnekar jag inte, för det gjorde jag. Jag gav honom min kropp, min själ och mitt liv i mer än ett halvårs tid, upplevde en sådan åtrå och lust för en annan människa att det inte gick att hålla sig borta även om man hade velat. Han var väl min rebelliska fas, kan man säga, men jag drogs till honom och allt det mörka, mystiska, lite farliga, som alla unga flickor gör, samtidigt som jag hade vrålsämst självförtroende och var rädd att han skulle lämna mig trots att det var JAG som förtjänade så mycket bättre. (Nu idag är vi ju såklart helt andra människor än vi var då, men det är dåtiden jag har och dåtiden jag utgår ifrån.) Sedan klämde han fram att han varit otrogen och flera tjejer trädde fram och affirmed it. Ingen har någonsin krossat mitt hjärta så fullständigt, och det finns inte en chans i skogens djungelrike att jag skulle låta det hända igen, hur många år som än gått.
Den största, främsta, bästa anledningen till det är P. Det finns ingen annan för mig än Petter. Den kärleken jag känner för honom bränner och ömmar och fyller hela mig, hela själen, men den dödar inte. Den är inte den dödliga sorten utan den man blir hel av. Den är djupare, mer, annorlunda, än den som jag upplevde då. När jag mötte P den där första gången visste jag att det var menat att vi skulle göra det. Vi är själsfränder. We gravitate toward each other. Vi känner av varandras närvaro och mår som bäst när vi har hudkontakt, sammanlänkade fingrar, en smekning eller en lång kram, vi sover fortfarande kloss i varandra med armar och ben omslingrade. Om det var kärlek jag kände när jag var femton år gammal, vad är då det här? Jag kan inte beskriva det. Det bara är där. Finns där.
Det måste vara vi. Det finns inget annat. Att älska någon på det här sättet, så helt och fullt, det är det bästa och det värsta som kan hända en. Hade P tex dött… Jag hade ALDRIG återhämtat mig, någonsin. Bara tanken ger mig rysningar och inte av godo. Varje dag jag får med honom är en gåva. Att se och göra honom till pappa vore mitt Nirvana. Det blir inte bättre än så.
Därför dunkar det och drar i mitt hjärta när jag tänker på min enorma längtan efter barn, en längtan som gör att det fysiskt molar i livmodern. Den kommer och går – just nu går den som synes på högvarv. Och att P inte riktigt känner samma drift, längtan, vilja… Det gör ont. Jag vill bara… Jag ser på honom och ser resten av mitt liv i hans ögon när han tittar på mig. Jag vill inte välja. Jag är skiträdd att det kommer komma till den punkten, och att det snart kommer smacka mig rakt i ansiktet. Att jag måste välja.
Edit 23:30 – Nu har vi pratat ut om allting och det känns MYCKET bättre. Tänk vad skönt att få ur sig allt och sen kunna släppa det och gå vidare. Nu somnar vi snart tätt tillsammans, nära nära. Han är mitt liv och jag går ingenstans. Barnen kommer så småningom och de kommer vara så enormt efterlängtade av oss båda. Det vet jag ju, dumma hjärna ?
Senaste kommentarer