Vägen till

Jaha, då var det dags för cellprov. Jag har aldrig gjort det förr och har inte tänkt så mycket på det hela. Man klär av sig, går Kalle Anka-style tvärs över rummet, vädrar muttis i ansiktet på gynkan (härligt ord va, vi skrattade åt det i en BIM-grupp på Familjeliv) och så petar de lite. Klart, hejdå, ha det bra. Hoppas du inte har cancer. Dit går jag bara inte, jag nämner det inte ens.

Jag tror inte att jag är gravid. Jag ska börja tro så varje månad, det är enklare. Bättre att bli glatt överraskad än besviken när mensen väl kommer, hej hej på dig. Mina bröst är svullna, ömmar nåt så fruktansvärt, samma gäller nipplarna. Puuuh. Så har jag ibland men inte är det ofta, sist var i december. Den där gången när… när jag verkligen trodde att jag var gravid, och så kom mensen den första januari med buller och bång. Det molar inte som sist eller som den där första gången jag var gravid heller, är på ÄL+10, BIM – 5 nu. Men jag mår illa om jag stressar, så var det även förut år 2013. Så… Chansen, hoppet, lever.

Min livmodertapp är stängd. Ja, jag var tvungen känna efter, när gynkan ändå ska dit. Folk säger att den är typ jääättelångt in? Well, jag härstammar från Orzammars dvärgkung och är inte särskilt stor någonstans. Happ… Och de säger också att om den är bakåtlutad så är man gravid. Ja inte vet jag, om jag ska vara ärlig… Då är det nog rätt kört. Och så har jag precis fått schema för sommarens jobb som barnskötare vilket sträcker sig fem veckor med start i juli och jag ska på introduktion till ett butiksjobb imorgon med omgående start… Vad gör jag? Vad väljer jag? Jag ska förmodligen gå skola till hösten. Skaffa barn rätt snart. Vad väljer jag? Ah. Först inget, sen kommer allt på en gång.

Nej nu måste jag rusa. Packa väskan och cykla iväg till gynkan (så jäkla fult ord hahaha). Ha det bra så länge, vi hörs längre fram!