Vägen till

Vill bara dra täcket över huvudet och gömma mig för världen. Mår inte alls något vidare numera. Jag får ofta ont i huvudet, magen knorrar och bubblar och jag är inte sugen på något speciellt. Tappat all inspo gällande matlagning och egentligen det mesta, känner mig mest ”blah”. Har svårt att somna på kvällarna, mår illa och får ångest. Värmevallningar och pms upp och ner. Tvivlar på att jag är gravid, det är för tidigt än.

Inatt vaknade jag dock med mensvärk och ökade flytningar så jag tänkte att jaha nu kom mensen på cykeldag 22 men det var inte mens. Vet inte hur jag ska göra för att må bättre. D-vitaminet hjälpte ju massor och jag är inte trött i kroppen längre, som jag var då, men i huvudet. Stressad kanske. Det kanske är det som lägger grund för allt annat. Så idag hoppade jag faktiskt över föreläsningarna och lade mig i soffan med kurslitteraturen istället. Mår illa och har huvudvärk med lugn musik på i bakgrunden.

Ska försöka ta en Samarin-tablett eller bikarbonat utrört i vatten och fortsätta läsa, det brukar hjälpa mot stressen och magkatarren som sätter igång så fort jag får ångest. Ikväll efter många om och men och en familj som mer eller mindre inte kunde (ville) ställa upp och hjälpa mig få hem sängen, ska vi äntligen hämta den. Jag fick ringa min pappa sent igår kväll och grina i telefonen. Snorade och snyftade och fick inte fram något för jag var så arg. Det löste sig till slut. Eller ja det vet jag ju inte vi har ännu inte hämtat sängen men förhoppningsvis.

Mamma sade att vi kan hämta den på fredag istället (säljaren sade senast torsdag 18:30). Mammas man sade att han kommer hem sent och inte hinner för han ska äta innan. Min egen man sa att ”ni får sköta det där själva, jag ska träna efter jobbet” och jag blev så vansinnigt arg på dem allihop. Jag drog faktiskt kvinnokortet åt samtliga män. Varför ska jag bli bortprioriterad? Jag har också träning ikväll som jag inte får missa, varför är den inte lika mycket värd som middag och egen träning? Tränarna är där för vår skull det är inte som P’s öppna gym som har öppet 365 dagar om året fem till 24 liksom. Vi har två obligatoriska träffar i veckan och ska tävla i DM i mars vad tror dem? Att jag ska missa DET bara för att ”det var ju du som ville ha en säng” och ”ibland går det bara inte som man vill och det måste du inse”.

Pappa var den enda normala människan i sammanhanget. Sjutton mil bort. Klok och vettig och lyssnande. Sent på kvällen. Alla andra hade ju somnat. Sov så jävla gott medan jag kämpade med att fixa bil och släp och bärhjälp. Seriöst. Nu löste det sig till slut och P lovade att hjälpa, för det är ju inte säkert att jag orkar bära sängen. Gris. Han är verkligen ingen mansgris men ibland säger han så korkade saker så jag blir alldeles matt. Först bortprioriterad och sedan minimerad. Han kan gott få sova i garaget tycker jag. I alla fall en natt.

Även om det är mysigt att ha honom nära.