Blä.
Eller inte blä, egentligen, det har varit en väldigt produktiv och givande dag. Jag armbågade ner alla andra intressanter ifrån pallen för butiksjobbet och rodde eventuellt hem det. Vi får se. Diskuterade med P igår om min biologiska barnlängtan och han har gått från ganska villig till absolut inte. Han vill göra massa saker före men kan inte ge nåt konkret exempel och med barn blir man låst till samma kvadratmeter i tjugosex år enligt honom. Allting blir svårare, jobbigare, dyrare. Barn hindrar en från att leva livet.
Tanken på att göra barn nu får honom att sucka, stöna, djupt och länge, vanka ut ur rummet, sucka mer, sluta sig totalt, inte svara på tilltal, inte skicka nåt på Messenger, inte laga middag, inte titta mig i ögonen, ”jag är trött och less. Kul liv man lever”. Detta kommer hålla i sig minst ett dygn till, frånvänd, suckande, muttrandes. Och ändå säger han att han väljer mig alltid och oavsett, väljer det jag vill och att vi nu tydligen ska skaffa barn.
Han beter sig som en tjurig, velig, ansvarsrädd unge. Och han är några år och trettio. Jag älskar honom vansinnigt. Men han är så velig. Vet inte vad han vill. Ger sig. Lägger sig. Slåss inte för sig själv, står inte upp för sig själv oavsett om jag sparkar honom där bak, peppar, hjälper, stöttar. Det han vet är att han vill göra annat, först, men han vet också att han alltid har sagt så, och inte riktigt vet vad det är han vill med livet – bara att han vill vara med mig. Ha kakan och äta den. Hundra gånger om.
Jag blir förbannad på min kropp. På allt. På honom, som håller mig på halster för någonting suddigt och abstrakt, ingen riktig, vettig anledning. Ja det bottnar i att han inte känner sig redo. Ja det är ett stort steg, det största man gör. Men vi är ju två. Vi fixar det tillsammans. Nu har vi jobb också. Båda två. Men han vågar inte. Vet inte när han blir redo. Säger sig aldrig bli det. Och åren går. Och det är sant. P kommer aldrig säga att nu kör vi. Det gör mig så satans ledsen.
Jag står här med världens längtan, kärlek och rasslande äggstockar och en sambo med dåligt samvete för att han inte ger mig det jag önskar så gärna. För att han inte vågar ta steget. Och månaderna går. Åren går. Jag vill inte vänta. Jag vill inte skjuta upp det. Tänk om nåt händer? Skjut inte upp saker. Gör det bara inte. Livet är nu. Fan vad jag hoppas att jag är gravid nu fastän jag vet att jag inte är det. Helvete också, ge mig bara ett plus. Jag måste få det snart. P kommer inte att ändra sig. Det måste bli ett olycksfall i arbetet. Ett samlag tillräckligt nära ägglossningen för att fästa och slå rot. Men det blir det inte. Det händer inget. Mitt jävla spökstreck förra månaden kan lika gärna varit inbillning, spök, fel på testet och jag vill slå närvarna rakt genom fönsterrutorna.
Det är jag som får vänta på att min sambo ska känna sig redo, på att han ska vilja. Allt hänger på honom och jag blir så arg och ledsen. ”Jag vill bli morbror först” och ”det kanske sätter perspektiv på saker och ting och jag vill försöka då”. Jo jag lever ju för det… Det måste jag göra… Jag vet att det händer någon dag, det vet jag. Att han kommer förbi det så småningom för jag veeeet att han VILL! NU! Men hans veliga hjärna bromsar och bromsar, föder honom massa tvivel och ansvar han inte vill ha. Och jag väntar och väntar och väntar och väntar och jag kommer inte förbi det eller över det. Jag vill ha barn med P!!!!!!!!!!!! Han är mitt allt, min stora kärlek snälla. Jag vill inte tjata eller gråta. Vill inte prata om det. Vill vara på samma sida. Längta och se framemot tillsammans, planera tillsammans, nääär det ska ske, när vi ska börja försöka på riktigt. Det behöver inte ske nu så länge vi har en PLAN!
Inte sitta ensam och hoppfullt, argt, besviket och ledset leta symptom medan P hoppas varje månad att jag inte ska vara gravid. Blä.
…………
Senaste kommentarer