Vägen till

Heeej vänner.

Blev ett litet hopp mellan uppdateringarna, helt enkelt för att jag kände för det. Eller snarare, att jag inte kände för att skriva nåt särskilt. Feberkänningarna försvann dagen efter, efter två heta bastubad, extra mycket mjölksyrabakterier och omega tre men inte till hundra procent. I helgen som var så blev P förkyld och kom ut på rätt sida imorse när han vaknade. Lucky bastard, för vem låg istället kvar med halsont och lättsam feber? Jo, jag. P var en ängel under hela förmiddagen. Han kom in till mig med vatten och med buljong, med Alvedon och med kramar och satsumas. Med mobilladdaren, med fler kramar och kli på ryggen och skratt över någon episod vi gått igenom och med leenden från dörröppningen.

Han somnar alltid senare än jag. Inte alltid förresten, men ofta. Och när han kommer och lägger sig pratar han med mig. Viskar sweet nothings. Jag är fortfarande i gränslandet mellan sömn och verkligheten så jag är inte alltid medveten om vad han säger. Morgonen därpå känns det som en avlägsen dröm, allt han sagt, med fragment av orden just utom räckhåll. Jag har varit lite nere på sistone. Känt att jag absolut inte vill vara här där vi är just idag på den här platsen när vi går mot höst och vinter men samtidigt har jag inte vetat och vet fortfarande inte var jag hellre vill vara. Med P, naturligtvis. Det enda och det bästa.

Det brukar vara liknande saker han säger när vi ligger där sent på kvällarna. Att det känns som att han lever i en dröm när han får ha mig. När han får ligga nära mig. Att han ska kämpa för att göra tillvaron bättre för båda oss. Kämpa för att nå den där framtiden vi båda vill ha för oss själva, det där huset med det hemliga biblioteket och spelrummet för alla våra fyra barn och barnens kusiner. Vår eget lilla förevigt i den eviga tiden som varit sedan tidernas begynnelse och som kommer att fortsätta long after we’re dead. Jag hoppas, önskar, ett långt liv. Många år med honom. Många fler år. Med barn och barnbarn och egentid och julaftnar här och där, på olika ställen, eller kanske en tradition i vårt stora hus med utsikt över sjön…. 🙂

Jag önskar jag kunde säga att jag är gravid, men det vet jag inte än. Mina bröst gör hemskt ont. Jag provade gå ut idag på en kort promenad men fick vända för att jag envisades med att inte ta på mig någon behå, haha. Jag har inte fotbollar där fram men för varje steg skumpade dem så mycket att jag fick vända. Synd, för det var en riktigt underbar höstdag idag. Alldeles perfekt temperatur. Jag minns att jag tänkte där jag gick… Att tänk om jag plussar nu i oktober. Jag trodde jag skulle plussa i mars. I april i maj i juni i juli i augusti i september…. Men inget. Mensen kommer gång på gång på gång och det är okej. Det är bra. Men ändå… Den där tanken. Att i höstmörkret och den första vinterkylan ruva på en hemlighet tillsammans med P. Kanske avslöja det till jul, sådär som jag drömt om att få göra… Ge släktingarna varsitt kuvert och i det en handskriven text, eller ett rim.

Hej pappa. (Åh, jag börjar gråta redan nu, på riktigt. Det stockar sig i bröstet. ?) Hej pappa. Jag vill börja med att säga att sedan den dagen jag först såg dig har du varit min idol. Det går inte att jämföra med någonting annat. Det är så självklart. Du finns i luften jag andas. Du finns i telefonen jag håller i handen, ett klick bort. Det har du alltid gjort. Alltid varit. Alla våra äventyr. Alla våra resor. Jag minns dem allihop för att de betydde så mycket, både för mig och min syster, och säkert också för mamma. De, och du, oss och vi, en familj påväg mot någonting okänt, någonting nytt. Jag har aldrig varit bra på att ta det okända, men det vi har gjort tillsammans har jag alltid sett framemot, varit trygg i då vi hade varandra. Till och med resan dit. Kanske resan dit mest av allt. Du var med mig i Nya Zeeland. När jag och P besteg berg, paddlade kanot, vandrade genom dalgångar och fårhagar, genom piskande regn och hala bergsvägar utan räcken. Jag är din dotter. Ditt blod, dina ögon, din tjurighet, din passion för fotografering och naturliv och berg och bäckar och vackra ting lever inom mig, är mig. Vill du göra mig den stora äran att fortsätta finnas där för mig när vår rullar in i blomstertid? När tjälen går ur marken… När göken börjar gola… När koltrasten höjer huvudet mot kvällshimlen i de vackraste av fanfarer. När…. (fuck vad blött det blev i ansiktet?) när solen reser sig över horisonten och en ny dag gryr och du inte bara är en pappa längre. Utan en…

Insert valfritt bebismuck. En bild från ultraljudet, om det ens går att ana något så tidigt. Något mumbojumbo blått eller rosa eller vita eller bruna rosetter bredvid. Och under, eller ovanför… ”Morfar” ????? För att inte tala om brevet, rimmet, till min syster eller mamma eller mina farföräldrar. Eller min bästa vänner. Nej usch jag klarar inte det här jag skulle flyta bort med tårarna som med all sannolikhet i så fall omringar mig. Jag skulle försöka hålla det lättsamt skoja till det lite men alla skulle böla som fontäner oavsett. För såna är vi. Så jäkla blödiga så hälften vore nog.

BIM… Beräknad mens på torsdag eller fredag. Jag har slutat räkna, slutat läsa, slutat tempa. Bara är. Försöker vara i alla fall. En dag. Någon dag. Snart. Det vet jag. ❤️