Hur vet man det, egentligen? När man verkligen är redo för barn? Vad innebär det egentligen, och kan man verkligen vara helt hundra redo för något så omvälvande som att sätta ett barn till livet? Det är frågor jag ställt mig själv under mina senaste ensam-promenader. Främst den här frågan: Hur vet man?
För mig har det kommit successivt. När jag var nitton år gammal drömde jag om barn ihop med Petter. Jag önskade det så gärna för oss, jag kunde se det så självklart framför mig, han i rollen som pappa, var spjälsängen skulle stå, vad han skulle heta, redan från första början. Jag visste att min själ, kropp och hjärta hade valt Petter som pappa till barnen jag skulle få, det var så så självklart. Och när jag väl stod där med testet framför mig och såg på medan änden blev rosa och fortsatte upp genom staven och lämnade ett blått plus långt, långt innan de tre minuterna var inne. Det blev ett fint, vackert, efterlängtat plus efter fem sekunder, på ÄL +13/14 och jag snyftade till.
Jag blev så glad, och så rädd. Det var inte planerat. Inte pratat om. Den sämsta tänkbara timingen. Så självklart. Så efterlängtat. Men jag var inte redo. Visst, man kan tycka att en nittonårig tjej och en sju år äldre karl borde veta bättre än att ha oskyddat samlag när tjejen tillråga på allt har ägglossning, men det gjorde vi inte. Vi skyddade oss inte den enda gången och jag blev gravid. Jag var inte redo. Vi var inte redo. Och åren gick. Efter aborten pratade vi inte om det på flera månader. Ingenting om barn, bebisar, varken våra eller andras. Jag skrev inte ett ord på sex månader. Kunde inte. Jag sörjde. Jag tänkte. Jag funderade. Jag undrade. Men alla vägar min hjärna tog slutade vid samma punkt. Den där insikten om att jag inte var mentalt redo för ett barn hur mycket jag än längtade och ville.
Förändringen kom successivt. Vi började prata om det. Om aborten. Jag skrev en åtta sidor lång text och grät genom varenda stavelse så att hjärtat höll på att brista. Sedan kunde jag andas igen, ute på andra sidan. Petter läste allt och det markerade början på någonting nytt. Vi tog det sakta. Vi njöt av varandra. Av livet. Av vår vardag och våra livsval och så pratade vi. Massor. Om framtiden. Om oss. Om våra kommande barn. För barn, det ville vi ha. Snart. När vi stannat upp tillräckligt länge på en och samma plats för rötterna att växa sig ner i marken.
Nu, fem år senare, har vi rest genom halva världen. Vi har träffat så många olika människor genom vår resa. Pratat med så många olika, hört så många olika livshistorier. Och insikten har kommit smygande. Det sista året mer tydligt, men ändå smygande. I november 2016 tog jag beslutet om att sluta med ppiller, högt uppe på ett berg i Nya Zeeland. I maj 2017 åt jag mitt sista piller i vårt tropiska strandhus. Jag gjorde det inte i första hand för att skaffa barn, utan för att jag ville rena kroppen, se hur jag skulle må utan piller efter tio års knaprande, och ja, kanske för att den biologiska driften sade åt mig att nu var det färdigt med skydden för egen del; händer det så händer det. Den här gången skulle jag vara redo.
Nu är det april 2018 och vi har inte aktivt försökt skaffa barn under det här året, men vi har heller inte skyddat oss med alternativa metoder, enbart hållit oss undan ägglossningen. I regel. Vi är inte där ännu, på den där platsen där rötterna kan få gro, de har inte riktigt fått fäste än i den isiga marken, men det går framåt. Vi har inte bestämt oss för att yes, nu kör vi, vilket kanske hade lagt de där sista decimalerna på ”ja, jag är redo”-skalan (eller kanske gjort det så slutgiltigt så livmodern sluter sig helt och hållet och säger nope nej jag ändrar mig jag vill inte jag vågar inte), men vi är heller inte långt borta ifrån ”händer det så händer det”. Jag är mer där än Petter, men det är helt okej. Vi tar det långsamt. Försiktigt. Händer det så händer det. Ett samlag i taget. Kravlöst sex när vi känner för det oavsett dag på månaden, mer och mer för varje månad. Petter mognar också in i det mer och mer och det är helt fantastiskt att bevittna.
Lugnt och försiktigt. En dag och en cykel i taget. Petter är den mest rationella av oss, han håller huvudet högt och tänker på förutsättningarna och att det vore klokast att vänta, men det har börjat klia i honom också, knappt märkbart men ändå… där. Snart kanske vi är där. Båda två. Tillsammans. On the point of no return. Jag är naturligtvis fortfarande rädd. Det är den största omställningen någonsin. Men ändå… är jag på något sätt redo för att kasta mig ut i det okända. Och den här gången får jag vara gravid. Jag får njuta av varje ögonblick. Jag vet att nu, nu är det på riktigt, nu händer det, och jag behöver inte vara rädd alls. Det är ju det här jag är gjord för. Att dessutom ha hittat tillbaka till ens själsfrände i detta liv… Och här, idag, få göra barn med honom?! Det är så mäktigt. Så självklart. Det jag var menad att göra. Jag vet att jag har tvekat, men nu är jag beredd. Jag ska ge mig ut på öppet vatten och sluta vara rädd. ?
Senaste kommentarer