Jag sitter här hemma iklädd träningskläder klockan nio på morgonen efter ett städ-il som tyvärr inte varade lika länge som det hade behövt göra. Jag är ledig idag och har tänkt dammsuga sedan i tisdags, men har varit för trött efter jobbet för att orka. Så nu tänkte jag att jag kör igång med det när jag lika var uppe med tuppen klockan sju. Jo fast nä. Det blev att dammtorka sovrummet istället, sedan tog det på något sätt stopp. Jag ska gå till gymmet om ett litet tag, ska bara samla kraft nog att göra det. Jag har som sagt fortfarande inte dammsugit. Och solen skiner och jag är sugen på att springa utomhus istället men har inte tränat sedan i måndags så det är dags att gå till gymmet. Det är långt dit. Fast ändå inte. En kilometer, nedförsbacke. Känner jag mig inte lite snorig? Nej, absolut inte. Är magen på topp? Nej, men det blir bättre när jag får komma ut – och jag är sugen på marklyft.
Ett kort pass kan det bli, så kan jag kanske äta lite lunch och sedan bege mig ut och springa någon kilometer, sträcka på benen. Ja, så får det bli. Jag ska bara få kroppen med mig. Eller hjärnan, snarare, som är uppe i det blå med tankar om imorgon när den egentligen skulle behöva stanna här och nu vid skrivbordet i vårt sovrum med fönster åt två håll. Jag är rädd att bli förkyld innan imorgon då jag jobbat hela veckan med snoriga, hostiga små barn. Med ögoninflammation och svinkoppor. Vi ska nämligen åka på äventyr då, jag och en stor del av min familj, och jag vill inte snora mig igenom den och definitivt inte känna att jag inte orkar följa med. Jag har ju liksom väntat och sett fram emot det här så länge.
Stressen hjälper knappast för en eventuell förkylning. Vad är det som hjälper, egentligen? Lugn och närvaro. Mycket vätska. Jag ska sätta in en kanna i kylen och blanda ner lite gurka och citron där i så jag har tills jag kommer hem. Jag behöver faktiskt bara träna en liten stund, och det kommer att kännas jättebra. Okej, jag går, jag gör det. Jag lär definitivt inte ångra mig. Och sen är veckans gymträning gjord. Avsluta med lite yoga och en solskenspromenad hem, och kanske har krokusarna ute på gräsmattan (snön har seriöst minskat med hälften på bara en vecka) slagit ut. Ja, jag gör det. Jag packar ihop väskan och går nu. Tar på mig jackan och kör skorna under armen. Behöver inte ens duscha där, fastän bastun är alldeles underbar, och jag alltid duschar där, haha. Det går sådär med peppen. Men jag ska. Jag vill. Det behövs. Och man mår ju så mycket bättre efteråt, och kanske vinner jag till och med energi till att dammsuga hela huset när jag kommer hem, med vrålande musik ur soundbaren i vardagsrummet. Så får det bli. Så ska det bli. Ett kort, men effektivt gympass!
Senaste kommentarer