Camilla på Bloggbevakning anordnade en frågestund här om dagen och det här svaret grep tag i mig på en nivå jag inte kan beskriva i ord. Det var så träffande, så idiotbra, så sant. Så hemskt, på samma gång, för vem är eller har inte varit såhär genom livet?
Fröken duktig. Fröken snäll. Fröken prestationsprinsessa, fröken jag kan inte gå ut med en skrynklig skjorta, tänk vad alla andra ska tycka? Gud, jag har inte tvättat håret idag, vad ska tanten i kassan på ICA säga? Jag vill studera till arkeolog och inte till sjuksköterska som min mamma och pappa vill, men de vet ju bäst så jag läser väl till sjuksköterska ändå, åh jag vill åka till Los Angeles och bli personlig tränare men vad ska folk säga?
Inte kan jag åka dit, jag har ju ett jobb jag hatar, men ett jobb nontheless, och dessutom säger min brorsas bästa vän Martin att jag är för snäll för att bli PT. Inte kan jag åka dit fastän det är det enda jag vill. Martin tror ju inte på mig. Brorsan skrattar åt mina drömmar och säger att jag ska vara tacksam över att jag har ett jobb att gå till, som han dessutom hjälpte mig att få. Pappa vill att jag blir sjuksköterska. Mamma vill att jag skaffar barn med Olle, men Olle vill inte följa med till USA utan vill åka till Indien och studera yoga. Så vi åker nog till Indien då… Jag har ju tre veckors semester i år… PT kan jag väl bli i ett annat liv… Eller senare… Jag har ju mycket tid på mig, jag är ju ung…. och mamma känner ju mig.
WELL FUCK THAT SHIT!!!!!
Såhär skrev Camilla:
”Efter att ha spenderat majoriteten av mitt liv med att be om ursäkt för mig själv, med att slå på mig själv och på att sätta alla andras behov före mina egna bara för att bli omtyckt, accepterad och inkluderad. Jag mådde fysiskt dåligt ifall någon enda människa tyckte någonting negativt om mig.
Mina egna känslor var aldrig lika viktiga som någon annans och istället för att fundera på vad jag själv vill eller inte vill så la jag all den tiden på att försöka vara andra människor till lags som någon slags av känslomässig kameleont blandat med hovnarr eftersom jag tog på mig ansvaret för att hela tiden underhålla och se till att det aldrig blev tyst.
Jag var mest tacksam om någon ville ha med mig att göra och jag reflekterade aldrig ens över vad jag själv ville utan andras behov och känslor var alltid viktigast.
Det är inte förrän nu – de senaste kanske fyra, fem åren – som jag kommit till en plats där jag så totalt skiter i vad människor som inte känner mig anser om mig. Det är så pass oviktigt och ointressant för mig att jag har svårt att minnas hur det kändes och hur jag mådde då.
Det finns liksom ingenting jag kan komma på som en människa skulle kunna säga eller skriva till mig som jag skulle ta åt mig av eller som skulle slå högre än det jag får höra och känna från min familj och mina vänner som känner mig och som bryr sig om mig. Deras åsikt är däremot viktig för mig och lyssnar jag på någon så är det dem, ingen annan.Hur jag kom till den här punkten i livet kan jag inte riktigt beskriva men det är jävligt skönt att ha nått hit även om det tog mig 37 år.”
Gud och Amen! Det är ALDRIG för sent! Kom ihåg det! Det är aldrig för sent att ändra sig, sina åsikter, sin invanda personlighet, det är aldrig för sent för att bryta sig loss ur andra personers åsikter om vem man egentligen är eller borde vara. Aldrig, hör ni det, aldrig! Vänd dem ryggen. Fortsätt gå. Du har ett liv. Lev det!
Senaste kommentarer