Jag tog precis en promenad med Yoga Girls podcast i öronen. Rachel pratade om kampen att förbli ärlig och autentisk i ett hav av yta, där pengar är så lätt att komma över. Ett samarbete med Coca Cola och ett med Kellogg’s och där har man månadens inkomst säkrad – men till vilket pris? Vad ger det för signaler, när man i flera år strävar efter att vara så ärlig och äkta som det bara går? Och främst, hur känns det i magen? Kan man blunda för skuldkänslorna och istället genuint glädja sig åt beloppet som står i ens bankbok? Veta att den där extra nollan såldes för en stor bit av ens egen ärlighet och mening. Rachel pratade om att om det inte kändes bra, om hon inte själv kunde stå för det hon inledde samarbeten med, så blev det ingenting av det, inte ens för en väldigt hög summa trots att det såklart var svårt, väldigt svårt att tacka nej. För pengar är ju viktigt. Pengar är ju allt. Det krävs så himla mycket inre styrka att säga nej till pengar när man vill vara autentisk och när man inte tror på det själv. Det är en svår balansgång. Kanske också en lite naiv sådan, att tro att alla pengar man vill få in ska vara för något autentiskt och något man själv tror på. Men jag beundrar den egenskapen, den målsättningen hos Rachel – att inte sälja sig för fel saker, saker som rubs you the wrong way, bara för att tjäna några extra kronor.
Pengar är inte allt. Jag inspireras inte av människor som strör pengar runt omkring sig, som klär sig i fina, snordyra kostymer och kläder och bor i marmorslott på en kulle bakom fem meter högt säkerhetsstängsel med ansiktsavkänningslås. Jag är som Yoga Girl. Jag inspireras av människor som är ärliga, öppna, autentiska, som vågar stå upp för sina egna åsikter, som värderar vänskap, integritet, självkänsla, natur, själslig lycka och lojalitet högre än pengar, privatplan och en hel stab av betjänter. Jag inspireras av de som säljer av allt de äger för att upptäcka världen med ingenting annat än ryggsäcken de bär med sig och en gammal telefon. Jag värderar människor som ser förbi pengar och yta, in på det som finns där under, bakom all perfektion som pengar kan köpa. Jag inspireras av de som lägger upp stökiga vardagsbilder på Instagram utan att försöka bortförklara eller ursäkta det i bildkommentaren. Folk som går osminkade till jobbet. Folk som kör åt sidan för att undvika att blöta ner fotgängaren intill med massor av smutsiga snöslask.
Folk som håller upp dörren när man kommer, trots att man kanske egentligen var för långt bort för att det skulle varit nödvändigt. Folk som håller öppet butiken i två minuter längre bara för att jag måste akutköpa tamponger eller nässpray. Apotekspersonalen som djupgående berättar vad exakt det är jag fått utskrivet och vad jag kan komplettera med, i läkemedelsväg och annan väg; av okända människor på bussen man inleder en konversation med och snabbt kommer in på existentiella frågor en helt vanlig tisdagsförmiddag. Om livet och döden och vägen dit och att leva livet man har, istället för att sitta med näsan i telefonen och se hur andra lever sina. Livet är nu. Livet är här. Livet passerar för varje sekund, ofta alldeles obemärkt för att vi människor är för stressade för att stanna upp och njuta av det. Istället ska vi stressa upp oss med att tänka på alla inbokade möten med vänner, jobb, familj och annat vi har nästa vecka. Vad vi ska göra nästa helg. Vart vi ska åka till vintern. Vad vi ska äta till middag. Vem som ska skjutsa till fotbollslägret den sextonde maj, en torsdag. Och så glömmer vi att livet pågår just precis just nu.
Majoriteten av oss kommer inte att minnas vad vi gjorde klockan 09:00 den här söndagen om ett år, ens om en vecka, eller två. Majoriteten av oss kommer inte att minnas vad vi åt till frukost eller till lunch eller till middag när vi tänker tillbaka på den här dagen om exakt sjutton dagar. Det spelar ingen roll, kanske du säger. Vad spelar det för roll om jag minns vad jag åt till middag förra torsdagen? Jo, det spelar roll därför att vi heller inte kommer minnas hur det såg ut utanför köksfönstret just den där morgonen. Hur snön droppade från taket. Hur slasket på infarten formade ett hjärta, hur årets första trutar flög över himlen och sjöng in våren. Hur grannen kämpade med att dra ut soporna till vägen medan sopbilen närmade sig och hans gråhund samtidigt bestämde sig för att smita. Hur mjukt ens dotters hår kändes just den här morgonen och hur ens son kramade en vid dörren när pappa stod utanför och hade tappat väskan i slasket. Kanske svor han två gånger; en gång högt och sedan betydligt lägre, men vid det laget hade sonen redan hört honom och vände sig förundrat till dig med stora, runda ögon. ”Mamma, hörde du vad pappa gjorde?” Han kunde inte tro sina öron. Och där kom gråhunden springandes med blöta, slaskiga tassar och en ung pojke rusade ut på bron i glädjeyra för att klappa den glatt skällande Fido; och den nytvättade overallen blev återigen lerig. Vardagliga händelser. Vanliga händelser. Och vi kommer inte att minnas dem.
Jag vill minnas det här. Jag vill minnas den här dagen, och alla andra dagar. Livet är nu. Livet pågår just precis just nu. För alla. För en själv. För dig, och mig. Lev inte ditt liv med näsan i telefonen. Om det är ditt liv, så för all del, gör det, men om det inte är det; lägg ner den. Lyft blicken. Sträck på dig. Lägg märke till människorna i din närhet, i ojämnheterna i tapeten, i det som du ser runt omkring dig. Din sons tandglesa leende efter att ha färdigställt den 567:nde teckningen sedan igår förmiddag, hur han ler som att det är den första han någonsin gjort och den bästa han någonsin kommer att göra. Se det. Lev i det ögonblicket. Lev nu.
Senaste kommentarer