Jag är mätt och nöjd efter middagen med min familj. Det har kliat lite i hals och näsa under helgen (pollen/snömögel – eller snöbögen som jag trodde Bonusmamma sade) och ångesten igår var inte nådig men lördagen kom, jag vaknade runt halv åtta efter för många timmars sömn så jag blev sådär trött och seg, men ändå utvilad, och gjorde mig i ordning. Sedan kom dem. Och jag var så himla, himla, himla glad. Tacksam. Kärleksfull. Jag kramade om min farfar länge, kände doften av hans parfym, såg hans fina leende som alltid ökar när han får syn på mig. Du är vår dotter. Du är vårt allt. Gud, jag är helt känslofylld. Blödig.
Älskade pappa. Farmor. Och så bonusmamma, tänk vilka människor jag har i min närhet. <3 Man väljer inte sin familj. Men jag skulle välja dem gång på gång. Jag skulle kryssa fram över minfält, simma över en flod med krokodiler, för att äta en enda middag till med dem. De skulle inte låta mig. De skulle be mig stanna där jag var. De skulle se rakt på mig med en hand utsträckt som ett stopptecken även om hjärtat skulle gå i bitar vid deras fötter. De skulle inte vilja se mig flyga i luften, eller dras ner i djupet av en krokodil, bara för att jag ville äta middag med dem en gång till. De skulle backa därifrån. Gå. Så som jag egentligen vet är det enda rätta.
Tur då att det inte behöver bli så. Tur då att vi hade den här dagen, hela dagen. Att jag och min farmor delade på en hel vinflaska och blev dragna som tusan så att vi knappt tog oss nerför trappan för att vi skrattade så mycket. Så att farmor, över 80 år gammal, på parkeringen utanför vårt hus stoppade ut benen och sade ”jag måste räta ut benen så jag kan fisa ordentligt”. Så att det ständiga leendet aldrig försvann och så att jag fick slänga mig ner i hennes famn på grund av att vi åkte sex stycken i sportbilen och polisen stod någon meter bort vid vägkanten, upptagen med en annan bilist. Jag gapskrattade över farmors ben och farmor skrattade sådär så att man inte riktigt får luft och det enda som kommer ut är en enda stavelse ”iiiiiiiiii”, ni vet. ”Inte ser de oss”, mässade pappa föga övertygad ifrån förarsätet och bonusmamma dirigerade min position ”ner, hela vägen, ner”. Gud vilken fantastisk eftermiddag. Jag är, återigen, helt blödig. Tacksam.
Tack. Tack. Tack. Tack för idag. För solen som sken. För tomatplantorna som börjat växa. För snön som smälter. För min familj som var här. För the love making med min sambo när de åkt hem och jag fortfarande var så väldigt, väldigt dragen. Jag har inte ägglossning längre. Jag inväntar mensen som kommer inom två veckor då vi medvetet missade ägglossningen den här månaden. Men det är okej. Allt är okej. Idag, den här dagen, är allt
okej.
Tack. Tack. Tack. Tack universum. ?
Senaste kommentarer