När ångesten slutligen smyger sig på, när den där villrådiga stressen och inre pressen lägger sig framför fötterna och den inte längre går att trycka undan. När prestationsprinsessan vinkar från rummet hon lyckades fly ifrån och man bara nej nej nej jag orkar inte. En dusch. Inpackning. Ett stort glas vatten. Lite salt. Smörja hela kroppen med kokosolja om man har. Lugn, avslappnande musik från Youtube. En säng. Raklång. Ett tuggummi. En tablett. Här, nu. Näsan kliar lite. En nys kommer och går. Andetagen tvingas att vara långa, lugna. Värmekudden lugnar. Fingrarna plitar dit, hit, ord efter ord.
Jag lägger inte någon vikt på varför det blev såhär. Jag behöver distraktion, inte ältande. Jag vet ju varför. Det finns redan där i huvudet, snurrar runt, runt. Jag ligger här för att hitta en väg för de tankarna att ta. Så att de inte snurrar runt där inne och orsakar skada – mer än de redan gjort under de föregående åren, skador som jag nu måste reparera under resten av mitt liv. Såsom:
- Min introvertism, som visserligen inte är farlig eller dålig, men som fick min goda energi att skapas under ensamma stunder med en bok istället för på en fest eller stojiga tillställningar – jag måste ha stressfria, pressfria miljöer.
- Min ovilja för oväntade saker och överraskningar. Jag tycker inte alls om dem. Jag vill veta vad som händer. Jag vill veta när mina vänner kommer, inte att de kommer. Jag vill hinna göra mig klar. Huset klart. Jag vill hinna sitta ner. Ta det lugnt. Nej, vänta, byt ut vill mot behöver – för det är inte alltid att jag inte vill, utan mer oftare att jag inte kan fungera med kort varsel och behöver förvarning (privat, på jobbet är en helt annan sak, en helt annan Helena).
- Min ovilja och obenägenhet att göra flera större saker på samma dag. Jag klarar inte att gå till tandläkaren klockan åtta, därefter gå och träna, sedan börja jobba klockan tio, gå hem klockan två, träffa vänner på ännu ej spikat klockslag, sedan åka på middag till min mamma, klippa håret, och så hinna se Bachelor klockan nio. Jag klarar inte det. Eller jo, det gör jag, men inte utan att bli en blöt fläck. Inte på helgen heller. Inte flera saker. Begränsade saker går bra. Med lång vila emellan, eller allt på samma gång så jag kan fösa av mig jeansen och behån när jag kommer hem och gå ”naken” genom huset utan att behöva lyfta ett finger mer på hela dagen. Jag kan träna, träffa vänner och äta middag hos min mamma, det är inga problem. Det som blir ett problem är om jag samtidigt hade den där tandläkaren eller frisörbesöket inklämt på samma dag.
Min utbrändhet fick mig att reflektera, bearbeta och rannsaka mig själv på en djupare nivå. Jag var tvungen. Jag kunde inte hålla på att leva som jag gjort innan. Det var ett recept på fler kroniska sjukdomar, ännu mer stressrelaterade hjärnskador (stress related brain damage låter lite bättre, man blir ju inte utvecklingsstörd) och en för tidig död. Så som jag var då var inget framgångskoncept. Jag var duktig, snäll, flitig och arbetsam, en perfektionist, men det blev för mycket. Det här med att ha många bollar i luften och vilja leverera perfekta resultat varje gång är heller inget framgångskoncept. En liten stund kanske, men inte under en längre tid. Inte under ett helt år. Inte när ens personliga sfär och avkopplande aktiviteter får ge vika för plock eller städ eller övertid på jobbet, varje gång, och när man faktiskt lyckas krypa sig in i soffhörnet så rusar hjärnan ändå och skickar ut massor av idéer och saker som måste göras.
Aldrig någonsin mer. Det är min förhoppning. Min dröm och strävan. Och hej, min ångest är borta nu. Jag kan andas igen. Andetagen är lugna och kommer av sig själv. Vi hörs imorgon igen. Nu lägger jag ifrån mig telefonen för resten av kvällen. Livet är inte inne i den, livet är här och nu.
Senaste kommentarer