Vägen till

Allting östes över mig på samma gång idag. Jag har ångest för första gången på flera veckor, mår illa och fryser, vilket är ett klassiskt tecken på vätskebrist och/eller ångest och/eller högt blodsocker. Druckit extra vatten och slickat i mig salt så hoppas att det hjälper. Det är verkligen inte kul att må såhär. Att hjärnan rusar utan minsta möjlighet att stoppa den annat än med Atarax, men även de har en väntetid på 15-30 minuter. De längsta minuterna någonsin, verkligen. Usch vad jag inte tycker om det.

Jag tränade hårt, kanske för hårt. Gjorde djupa benböj med 18 kg kettlebells i två olika grepp och det bränner som tusan redan nu – 60 kg med stång ger inte ens i närheten av samma effekt. Tror ryggen tar för mycket av vikten istället för att sätta det på benen. Med kettlebells får jag kontakt på ett helt annat sätt. Har inte druckit nog med vatten, var uttorkad redan igår kväll. Vi har elfel i vårt hus. Trycker på strömbrytaren till fönsterlampan och spisen går igång. Startar spisen den vanliga vägen och diskmaskinen kör igång. Vågar inte ha igång nåt ifall vi flyger i luften i varsitt sprakande elektronmoln. Jag fick erbjudande om jobb imorgon, skrev upp mig för fortsatt anställning under sommaren på de förskolor som fortfarande är öppna och precis efter det ringde en chef till en tjänst jag sökt och sade att jag är välkommen på inskolning om ett par dagar. Whoops, hurra, eller vad säger man?!

Jag ska på cellprov på torsdag (kan man göra det fastän man eventuellt är gravid eller får man missfall pga misshandlad livmodertapp? Gör det ont? Måste man visa upp hela härligheten i bästa ljuset för läkaren och hela staben ifall de har studenter? Så många frågor!) P fyller även år inom kort och köket är inte städat och ingen tårta har jag köpt och presentsnören har vi inte heller, men jag slog in det som det var med ett svindåligt papper från Rusta så jag fick göra om allt, fick cykla till min mamma för att låna nytt papper och sen vattna blommorna och dammsuga och duscha, tänkte vila men var så uppe i varv.

Jag har suttit med näsan i telefonen hela dagen, inte riktigt kunnat slappna av eller släppa den eller alla tankar på en eventuell graviditet och det molar hela tiden åtta dagar efter ÄL. Tänk om jag är gravid? Jag skulle inte bli förvånad alls, brösten är så stora och ömma och jag är trött och mår illa men det kan ju vara ångesten också och jag andas ytligt och pulsen slår.

Fan, fan, fan om jag är gravid nu. Hurra, hurra, hurra. Tårarna bränner bakom ögonlocken och det skorrar i nån plåt på vinden av all blåst så det låter som att ett troll sparkar i väggen ovanför vardagsrumsfönstret. P ville mysa, jag ville spy men andas jag djupt och fyller öronen med lugn, dämpande musik känns det lite bättre. När jag har ångest vill jag inte att någon ska röra i mig eller se mig eller prata med mig eller vistas i samma rum; jag får panik. Och P var så glad när han kom hem men jag så vissen och just det, jag skulle åka och köpa en vacker solros till det blivande födelsedagsbarnet men det glömde jag, påbörjade Uncharted 4 igen, istället, och gjorde middag fastän jag bara ville sova.

Jag är visst inte så bra på att prioritera eller slappna av. Jonglera tusen bollar är jag en expert på men det går inte att få stopp på händerna och då blir det såhär. Det här inlägget har tagit 1,5 timmar att skriva men jag mår mycket bättre nu, inte alla tiders men ändå… bättre. Här och nu. Lugnet. Här. Nu. Hääär… In… Nu… Uuuut…. Och jag vill verkligen ha sen avnavling på bebisen.

MEN HELENA FOKUSERA. In… Ut… Blir det negativt den här månaden också ska jag andas, mysa, njuta av sommaren, vännerna, familjen, att skapa nya minnen med P. Bara vara tillsammans. Men nu är vi här, idag. Och andetagen och hjärtslagen bär oss framåt oavsett vad.