Så… Födelsedagen kom och den gick, nästan obemärkt förbi vilket på sätt och vis var rätt skönt. Jag gick på toaletten en sista gång vid åtta på tisdagskvällen och det var inte enbart greyhoundtävling utan faktiskt hopp om bättring. Sedan var det som att magen bestämde sig för att nu var det bra. Jag fick tipset om att prova bikarbonat i vatten och magen morrade väldigt efter det, men några timmar senare lugnade sig stormen och jag har, peppar peppar, mått bra efter det. Så onsdagen kom med jobb och skönsång av tio småttingar ackompanjerade av två förskollärare, den tredje var och förberedde lunchen. Massa mys och kramar och sedan somnade vi båda när vi kom hem och det var det. The big 25.
Efter lite egentid i stan mötte jag upp Petter när han slutat jobba. Vi åt en födelsedagslunch på Bastard Burger; en Ayia Napa för mig och en Luleå för honom. Sedan shoppade vi! Vi har inte shoppat på evigheter! Jag köpte mig två linnen/t-shirtar, en ny vårjacka i härlig färg och en sparkdräkt modell vuxen. Sedan fick jag mig en present i form av en stor bukett av mina favoritblommor och en ny träningsväska då min gamla har bytt ägare för gott och numera används av Petter. Sedan fyllde vi den med öl och livsmedel och promenerade hem i solskenet, somnade en stund och så fick jag… mens.
Jag sade ju det! För två veckor sedan, på cykeldag 7-9 fick jag konstiga känningar i äggstockarna och ägglossningssekret. Begrep noll och ingenting, inte kan man väl ha ägglossning så tidigt inpå mensen? Jo tydligen kan man det, för prick femton dagar senare kom den, mensen. Så nu förflyttas min nästa ägglossning till den fjärde maj istället för den nionde. Jag har faktiskt känt på mig att mensen ska vara på väg. Min cykel avviker sällan från sitt mönster. Först är jag arg i en hel dag, sedan ledsen och hormonell, sedan blir jag chokladsugen och så… tadaaaa! Lucifer’s Waterfall! Som tur är har jag inte någon mensvärk att tala om och det är första gången på 13 år.
Min jobbiga mensvärk var också anledningen till att jag sattes på minipiller kort efter min fjortonårsdag. Jag minns det som igår. Då jag var under 15 fick jag ta med mig mamma för att träffa en barnmorska och i väntrummet satt några killar ur min parallellklass och grabbade åt sig gratis kondomer ifrån skålen mitt på bordet, allt medan de väntade på kompisen som redan var inne hos barnmorskan. Som att de ens fick användning för de där kondomerna. Men det var inte riktigt det som var grejen, utan mer att gå dit, be om kondomer, och knyckla ner dem i fickan tills man gick dit igen med samma genanta men fejk-tuffa leende och bad om fler. Man var så världsvan då. Man visste precis. Man hade sex. Vuxna relationer. Man var kär. Man visste precis. Man visste ingenting alls, men oj vad man låtsades att man gjorde det. En av killarna frågade mig varför jag var där, och jag sade att jag skulle skaffa p-piller. Jäääklar vilka beundrande, genanta, fejk-tuffa blickar jag fick. Jag var en i gänget. Jag var mer än så. Jag hade sex. Lilla, tysta, men inte pryda Helena. Hon hade sex, sånt som killarna vid bordet ännu inte hade. De snubblade ut ur väntrummet innan deras vän var klar, och kvar satt jag och min mamma.
Jag hade inte sex, men jag fick frågan flera gånger av antingen de killarna eller någon annan. Snacket gick. Vem var Helena tillsammans med? En äldre kille säkert, i och med att ingen på skolan visste något om det. Kanske någon av mina internetvänner. Mina gaming pals, fast… forumchattpolare, jag tenderade ju att ha en del av dem. Snacket dog ut så småningom när ingen vågade fråga rakt ut och när ingen godtog min egen förklaring. Det var tider det, haha… Åh vad jag kan sakna det ibland. Killen som ledde packet ska bli pappa i år. Det känns så fint på något sätt. Han var en av mina första vänner och vi gick i samma klass, sen samma skola, i tolv år och även om vi gled isär så fanns han alltid där i närheten. Alla älskade honom, till och med de som störde ihjäl sig på honom. Han gjorde en glad, helt enkelt, med alla sina busiga upptåg, och han var lojal. Stod upp för sig själv och sina misstag och höll en om ryggen. Alltid. Nu är det längesen jag hörde av honom. I höst får han barn. Åh, jag blir alldeles tårögd. Jag har svårt att tänka mig en finare pappa. Ja förutom Petter då. 😉 Jag ska skicka ett gratulationskort till familjen när barnet är ute. Pay it forward, för alla gånger han hållit min rygg trots att vi aldrig nämnt det högt. Pay it forward för alla gånger han dragit i mitt hår och retat mig och skrattat med mig och kommit hem till oss och ätit midsommarlunch helt objuden, bara för att han ville och för att han alltid var välkommen vid vårt bord. Pay it forward för att han var klassens bäste brännbollsspelare och skulle ha blivit krönt till Mr King om vi bott i USA och haft en examensbal där istället för här. Han, om någon, förtjänar det, och att veta det.
Nu är vi plötsligt vuxna. Nu är vi verkligen vuxna. Förväntas veta allt det som vi trodde att vi visste då. Vad fort det gick. Åren. Är vi klokare nu? Eller är vi alla mer eller mindre förklädda barn i en vuxenvärld där ingen egentligen är det, på riktigt? Hur vet man, egentligen? När vet man? Eller är det kanske det som är att bli vuxen, att man insett det faktum att man inte vet vad fan man gör?
Senaste kommentarer