Träning, sex och endorfiner
Gud, att träna hårt är nästan i klass med att ha sex. Faktiskt, det är det, det matar fram i princip samma känslor; nära nog i alla fall. Jag är varm i ansiktet. Pannan är svettblank och en tår av svett rinner ner över näsan, absorberas av gummit på golvet. Det värker i musklerna, mjölksyran är nästan, nästan där, precis i slutet av orken. Mitt mörka hår är i oordning och andetagen flämtande. Jag ser mig i spegeln, mitt i övningen, och ser en vixen. Ögonen är klara, bruna, läpparna särade för att släppa ut luften som pressas fram med ansträngda andetag. Och jag ser så jävla sexig ut. Mitt under ett träningspass, med svettränder här och var, med pumpande metal i öronen och ögonen fokuserade på one thing only. På nästa set, på nästa övning, på att hiva upp den där förbannade vikten och känna hur det bränner i kroppen av ansträngningen.
Där och då, av någon konstig men ändå helt naturlig anledning, känner jag mig som mest sexig. I spegeln finns någon jag inte känner igen men samtidigt känner bättre än någon annan. Självförtroende, självkänsla, högt hållet huvud, ett hastigt, mischievous leende, följt av flämtande andetag igen och de två männen borta i hörnet viker av med blickarna, men inte förrän de sett att jag sett dem. Nästa set, nästa repetition och blickarna är där igen. Mörka. Långa. Jag ser dem. Jag ser Petter. Han tittar på mig ifrån andra änden av lokalen, träningsklädd i en tajt t-shirt som visar upp allt det sexiga, hårda, som finns där under tyget och svarta kompressionstights som riktigt kramar om honom och jag vill bara gå fram till honom, greppa tag i hans hår och belägra hans mun med allt brinnande begär som river i mig. Det är vad träning gör med mig. Innan den levererar det sista, dödliga slaget som tar mig halvt haltande av muskelvärk hela vägen hem, tom på energi och så slut att varken Petter eller hans mun får komma nära.
Jag älskar endorfiner. De är verkligen själens balsam, plåster, sytråd, det lappar ihop alla sprickor och får en att känna sig oövervinnerlig. Det och den höga, pumpande musiken ifrån hörlurarna som fyller hela mitt inre. Där och då är jag det. Oövervinnerlig. Oöverträffad. Igår gav jag mig ut i löpspåret och tänkte mig orka sex, sju kilometer eller 40-45 minuter, men benen trummade på som av sig själva. Det gick tungt fram till kilometer tre och en halv då någonting skiftade inom mig. Andra andningen eller den totala närvaron, jag vet inte, men någonting hände. Endorfinerna dök upp, fyllde hela mig, och jag sprang 10.25 km på strax över en timme. Det var inte tänkt. Inte alls tänkt att bli när jag startade, men kroppen svarade så bra. Gud vad jag älskar när den gör det.
