Mamma var här tidigare idag. Vi satt och pratade i soffan och hon tyckte att jag såg nere ut. Jag sade inget. Jag tänkte, tänker, på att jag fruktar vintern och kylan och mörkret som just släppt sitt grepp om oss. Att jag inte vet var jag vill bo eller göra. Jag var vindögd efter att ha spelat hela förmiddagen. Jag hade ont i bihålorna eller huvudvärk av okänd anledning, så jag drack ett stort glas Pepsi och hoppades att det skulle ge med sig. Kanske var det koffeinbrist. Det hjälpte inte och istället blev det en överdos koffein så min mage brakade samman och springturen blev inställd till förmån för en kort promenad i solskenet jättekul. Not. Utöver det är jag rädd att min diabetes ska locka fram andra autoimmuna sjukdomar och att jag kommer dö i förtid, långt i förtid, och så fick jag lite mildare ångest över att jag äter granola till frukost som innehåller en hel del kolhydrater när jag egentligen borde hålla mig till lågkolhydratkost.
Jag glömde ta en selfie med mamma när vi stod i hallen och sade hejdå. Det är ju Mors dag och allt. Så fort hon stängt dörren bakom sig ville jag rycka upp den och säga orden till henne, orden jag inte orkat tänka på. Mamma, jag fick missfall. Men jag orkade inte. Kunde inte. Jag ville inte. I shielded myself from the pain by not speaking the words. Sen blev jag ännu mer sorgsen över att jag kände som jag gjorde, mamma har jag ju alltid kunnat prata med. Varför inte längre? Igår var vi på familjesammankomst på bonussidan och det var massor av folk på plats, folk jag aldrig träffat och folk jag har träffat. Där var också den inte riktigt tvååriga pojken jag träffar under jul och födelsedagar och övriga sammankomster och han stängde helt sonika in oss i ett rum för att dra fram alla leksaker min bonusmamma lekt med när hon var liten, de som nu var framtaget just för honom.
Han vände den fullproppade lådan upp och ner och jag slog händerna för munnen och utropade ”Uh-ooh!!!” och barnet gjorde detsamma och skrattade så han kiknade. Jag upprepade samma sak säkert fyra fem gånger och han skrattade så mycket så han rullade runt på golvet med munnen öppen trots att inga ord eller ljud kom ut, så glad var han. Sedan, uppe på sina små fötter igen, lutade han huvudet mot min axel. Hans skratt kittlade min kind. Hans pillemariska ögon lyste under långa ögonfransar och han grävde sig in i famnen på mig med en av alla leksaker som sprang eller körde över mitt ben. En gammal traktor som saknade två däck tror jag det var, eller om det var en sån där liten tyghund, nött i kanterna och utan svans. Sedan gick vi ut och spelade fotboll och han dunkade huvudet i tvätt…. den där man hänger tvätten på? Torkvindan? Och för varje gång slog jag händerna för munnen och ropade ”Uh-ooooh!” och han skrattade varje, varje, varje gång.
Efter det smugglade han halvätna melonbitar från buffébordet och lade dem mosiga och slemmiga i min hand under matbordet innan han hämtade fler. När det var slut tog han mig i handen, ledde mig till bordet och pekade på fatet med en lätt grimas. DAAAA. Jag vände på fatet, tomt på ena sidan, så att de meloner som var kvar nu var nåbara, och han nickade allvarligt, och proceduren kunde börja om. Älskade lilla barn. Jag vill så gärna ha en sån. En alldeles egen att busa med. Att skratta med. Att rymma ifrån när melonpruttarna förpestar hela köket. Att bara observera, titta på, medan han kravlar sig upp i famnen, eller sätter sig ner på ens lår och flinar. Älskade lilla barn.
Jag antar att det var en dålig dag idag. Eller inte en dålig dag. En gråsuggedag när man inte fick något gjort och inte blev kvitt allt gorm i hjärnan, men det är en ny dag imorgon. Vill så gärna träna då. Behöver det. Nu ska jag laga lite gryta tills P kommer hem från jobbet. Och sluta dricka mjölk.
Senaste kommentarer