Vägen till

Jag ska försöka skriva ett inlägg om hur det var när jag plussade nu i helgen, utan att glida iväg allt för mycket på massa sidospår haha. Berätta hela allt inte bara lite. P ligger och vilar bredvid mig så jag vill heller inte hamra för hårt på tangenterna även om det spritter i varenda fiber av min kropp. Äsch han får ta det! Så här gick det till:

Jag visste att vi missat ägglossningen då vi inte ens brytt oss om att ha sex i nära anslutning, så torsdagsmorgonen (dagen för beräknad mens) kom utan mens och jag tänkte inte mer på det. Fredagen var här och vi åkte ner till Umeå för en tävlingshelg. Lördag innehöll massa förberedelser inför vår uppvisning och så vaknade jag upp söndag i min egen säng, hemma, utan mens, efter typ 11 timmars sömn. Det kändes som att den skulle komma när som helst, men den gjorde aldrig det – och jag hade inga symptom på varken det ena eller det andra, åtminstone inte vad jag trodde. Ingen PMS. Ingen mensvärk. Ingen tutt-värk. Inga symptom över huvud taget. Därför bestämde jag mig för att gå och köpa test bara för att utesluta en graviditet, trots att det var en mycket liten chans till en sådan då vi missat kalaset med flera flera dagar. Vi pippade på CD9, och på CD13-14 kände jag av ägglossningen (jag kan inte stanna kvar och tänka på detta påstående just nu, för då börjar jag gråta haha).

Det blev Clear Blue Rapid Detection Plus och Digital. Köpte två av varje. Kalaset gick lös på 300 kronor inklusive rabatt. Det fanns inte en tanke på att jag faktiskt var gravid. Jag hade redan kissat en gång på morgonen och kom hem med testen vid 12:30, men kände mig kissnödig igen så jag tänkte att jag provar en av Plus-testerna. Doppade ner den i muggen… och femton sekunder senare skymtade jag gravidlinjen. Den lodräta linjen i mitten. Plusset. Det ökade snabbt i styrka och här någonstans började jag skaka. ”Det händer inte, det händer inte”, sade jag för mig själv gång på gång på gång och SPRANG in i sovrummet och hämtade det digitala. Letade fram bruksanvisningen, skummade den medan händerna darrade, hur länge skulle den vara i kisset? 20 sekunder! Jag skyndade mig tillbaka och vid det laget fanns där ett tydligt PLUS.

När jag doppat det digitala lade jag ner dem båda på vardagsrumsbordet och väntade. ”Fy fan, fy fan, fy fan”, upprepade jag med en blandning av skratt, gråt och chock i rösten. Det var ju ett plus där. Behövde ingen ficklampa eller ens hålla upp det för jag såg det från en mils avstånd. Det gick en minut. Kanske två. Jag har ingen aning. Jag vet att jag stod lutad över testerna, hukad på golvet och hjärtat vansinnesdunkade. Det rann svett efter ryggen. Och plötsligt så slutade timglaset att blinka.

Det stod GRAVID på testet och jag skrek RAKT UT! Efter ytterligare ett par sekunder kom ”1-2” upp. och jag grääääät. Ringde P för han ville vara den första som fick veta det men så svarade han inte, på jobbet som han var, så jag skickade bilden till min baby making friend som jag bollat allting med i ett års tid nu och vi skrek ikapp. Jag skrev ett sms till P: ”Ring mig, baby daddy <3” och det gjorde han efter en dryg halvtimme. ”Är det så?” frågade han och jag sa ja. Jag hörde hur han log på andra sidan.

Sedan följde några dagar av livskris/förnekelse för honom, och så nu för en stund sedan berättade jag för honom att ”om vi följer förra graviditeten och gör likadant nu, så skulle vi göra abort nästa söndag”. Jag vill självklart inte göra det, kommer inte göra det och det är inget alternativ men det var en parallell till min graviditet och veckorna/dagarna då jag genomgick aborten i vecka 7 (6+4). Då tittade han direkt på mig och sade ”vi ska inte göra abort!” Då dog jag av kärlek och lyckorus ännu en gång, och sedan grät jag lite till.

Jag är gravid!