Vägen till

Hej alla,

Jag har en liten undran… och en bekännelse ?

Jag funderar om jag ska låta denna blogg gå i graven, starta upp en ny, eller möjligen ta upp stafettpinnen igen och fortsätta framåt här hos Vägen Till. Jag såg att det fortfarande är så många som läser trots att jag inte skrivit något här på hela sommaren, och i det mesta bytt liv sen sist. Det har hänt en HEL del på ett halvår vill jag lova, och jag saknar faktiskt gemenskapen vi hade här, alla kloka människor som kommenterade och delade erfarenheter. Försöker att inte bry mig om de få dåliga kommentarerna som trillat in här och på exempelvis Bloggbevakning. Den stämpeln jag fick av vissa personer är inte den jag vill vara. Det är inte den jag är! Vad tror ni? Stänga ner, öppna ny med ett annat fokus, eller fortsätta här?

Fortsätter jag med denna blogg så behöver jag dock byta namn på den… Det är nämligen så att alla mina drömmar jag någonsin drömt har blivit besannade, i och genom en och samma man. Vi har bestämt datum för vårt bröllop. Vi har flyttat ihop. Vi älskar båda livet och varandra och vill inte vänta på ”bättre tider” för ingen av oss har haft så bra tider som här och nu. Allt som var lämnas bakom oss. Lärdomar. Erfarenheter. Allt som stärkte oss och gav oss insikter om vad det är vi vill få ut av livet.

Och det bästa av allt är (nu gråter jag) att det till sommaren förhoppningsvis föds en liten korv, hälften mig och hälften människan jag älskar så vansinnigt och hälsosamt. Hälften mig och hälften människan som hjälpte mig upp, som fick mig att inse mitt eget värde, som fick mig att förstå att det fanns något mer bortom horisonten än bitterhet, nedstämdhet och ältande både från min sida men också från personen jag trodde mig älska, trots att det visade sig bara vara en fasad från bådas håll. En fasad frenetiskt upphållen för att åtta år ändå är åtta år och borde betyda mer än vad det gjorde. Jag läste igenom hela bloggen i helgen och blev så satans ledsen över att jag var så blind för min egen olycka att jag inte såg vägen ut förrän dörren verkligen öppnade sig.

Och nu….

Nu är jag gravid.

Jag får vara gravid.

Jag väntar barn tillsammans med den bästa människan som kommit min väg, som kysser min mage och säger sig redan älska barnet – embryot – som ligger där inne och växer. Jag är lycklig nu. På riktigt. Så lycklig som jag inte varit på många många år. Det var planerat, men ändå kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle ta sig så pass fort efter allt slit med mitt ex! Vilken revansch. Vilken jäkla high five av livet, moder jord, universum, allt. Jag är så tacksam så jag gråter. Förstår inte att detta händer mig. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Önska mig lycka till. Skriv gärna en rad om ni vill. Hur mår ni??? Vad har hänt sen sist? Några bebisar? Andra insikter? Please let me know!

Ni kommer inte bli av med mig hur som, för att skriva om allt ger mig inre frid… och jag har så mycket att skriva om allt rörande min graviditet, livet och den nya mannen som inte är så ny längre, att det verkligen spritter i benen och kliar i fingrarna.

PUSS från Helena (och bönan)!