Vägen till

En tillbakablick del 2

När jag sitter här i bilen och väntar på att James ska bli klar med sin arbetsintervju (han har inget körkort än men det är under produktion!) kan jag ju fortsätta där jag slutade i morse…

Jag skrev att den enda gången jag på riktigt kände mig levande och glad där i våras, var när jag åkte med tjejerna till lektionerna, som vi hade två, tre gånger i veckan. Jag hade varit hemma rätt länge, skyllt på träningen och hjärtesorg efter missfallet där jag kände mig misslyckad som människa men bestämde mig en måndag för att följa med. Sorgen blev ju inte lättare för att jag satt hemma och tänkte på det som aldrig blev. James och flera andra klasskompisar jublade när de åter såg mig i salarna. Det var fint tycker jag. Jag visste att de höll mig om ryggen – jag hade berättat för dem (James, pumorna och en annan klassis) om missfallet veckan innan och de betedde sig alla som att jag var gjord av glas och behövde extra tillsyn, extra kramar, uppbackning, positiva ord och lite godis mitt i veckan. På sätt och vis kanske det var precis det jag behövde, för deras värmande ord brände och sved i hjärtat, både av tacksamhet men också av den där trasigheten jag så ofta gått runt med den senaste tiden. Jag kunde inte ta in hur omtyckt jag var. Det var ju bara jag. Jag var inte så värdefull. Aldrig en prioritering. Inte hemma. Inte på riktigt. Alltid en ”okej då, för din skull, okej då, vi gör det för att du vill det, jag vet ju hur mycket du vill det, jag kan inte säga nej till dig även om det inte är kul för mig att följa med på”, var ord jag var alldeles för välbekant med.

Jag tränade cheerleading tre gånger i veckan inför DM och gav mitt allt varje pass, levde för varje stund jag stod på mattan och reflekterade inte över att det var en sak i mängden av självförverkligande och personlig frigörelse, inte heller att min exceptionella närvaro på lektionerna var det. Jag gjorde plötsligt saker jag inte tidigare gjort bara för att få göra något annat och fortsätta utvecklas, medan P stod kvar på samma plats som halvåret, året, åren tidigare. Han stod kvar och jag klättrade i min utveckling, ja, så kan man nog ändå se det, även om jag inte tänkte på det då.

Det var vår. Tidig april, en vecka efter missfallet. Det var ovanligt varmt. Jag köpte en ny vårjacka som jag fick mängder med komplimanger för – förutom av P. ”Du sa ju att du inte skulle köpa något nytt förrän juli, och det är bara april.” Jag snapchattade med vänner och klasskompisar när jag inte var i skolan och så vips en dag i mitten på den veckan skrev James och frågade om jag hade lust att hämta en dator åt honom, som han köpt i min stad. Jag behövde såklart inte göra det, menade han, men vi skulle ha lektion två dagar senare och det vore fantastiskt om jag kunde leverera den till skolan då. Han bodde fem mil bort och saknade körkort, något som jag hade, så jag sa ja, självklart. Det var inga problem för mig. Berättade det för P över Messenger och han skrev ”jaha men jag tänker träna efter jobbet och vet inte hur länge det tar.” Det är ok, sa jag, vi ska hämta datorn hos snubben någon gång mellan 18-18:30 och jag vill gärna ha med dig som sällskap. ”Jaha men då får du köra, jag har ingen lust att köra bil efter träningen, jag tänkte komma hem och få vila bara”. Okej, sa jag, igen.

Han kom hem 17:40, gick på dass och började sedan steka blodpudding eller om det var potatisburgare. 🙄 Tio över sex satt han fortfarande och åt. Jag hade panik för jag avskyr att vara sen och är ALDRIG sen till saker och ting men visste att säger jag ett enda ord om tiden så kommer det sluta sig helt för P och han kommer vägra följa med, eller sucka så högt att taket lyfter som att själen precis gått sönder och muttra och ha sig i bilen… sådär som han brukade och som jag nu på senare tid börjat störa mig enormt mycket på.

Kanske är detta för personligt? För privat? Även under pseudonym? Jag vet inte. Jag skriver just nu en bok om samma sak. Som jag menar att publicera. Så ja, jag vet inte. I alla fall, det var mitt liv som jag levde då. Jag vill inte försköna eller ljuga om det längre. Jag vill berätta om de där sista månaderna som försvann från bloggen, som aldrig skrevs ner. För att väva ihop det gamla med det nya. För att slå mig fri. För att jag blev en helt annan, ny, bättre, förfinad person när jag väl tog steget ut. Men där är vi inte än. Vi är kvar vid hämtandet av datorn. Som James köpt. Och vad den oskyldiga affären kom att betyda för oss när vi träffades två dagar därpå. Dagen som förändrade allt, för oss båda, för alltid.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats