Jag hade en lång bloggpaus under 2019, av den anledningen att jag insåg att jag varit på fel plats. Jag skulle inte få alla de sakerna jag drömde om och ville ha, där jag befann mig då. Vi var för olika. Mina drömmar skrämde mitt ex P och vi delade inte samma bild av hur vår nutid eller framtid skulle se ut. Jag vet inte om jag skrev det här, men under november och december 2018 skrev jag en bok. 300 sidor rakt genom utan att knappt stanna för att andas eller äta. Jag insåg det inte då, men jag skrev om mig. Om mitt eget liv. Om min egen önskan att ta mig bort från det liv jag hade, jag förstod det vara inte. Det kliade i hela min själ utan att jag ville lyssna till det.
Sedan under vårterminen 2019 brakade mer och mer, uteblivna dejter, löften, uppoffringar, amends, kompromisser, och jag började prata och umgås mer med mina klasskompisar från samma stad, fortfarande med den där kliande, rastlösa känslan inombords. Jag blev aldrig gravid och varje mens skar i mig. Jag och mitt ex gled isär. Sedan kom våren med full blom. Jag blev ÄNTLIGEN gravid, på ett samlag fem eller sex dagar innan ägglossningen! Mitt ex la sig i sovrummet och suckade och ältade bort tre dagar. Var inte redo. Visste inte hur det skulle bli med livet eller någonting. Bara att allt skulle förändras. ”nu kan jag inte längre göra allt det där jag vill göra”, som han ändå inte gjorde. ”Men jag är glad för din skull, för nu får du det du alltid har velat.”
Två dagar senare fick jag missfall och han ältade i tre dagar till, och sade mitt under värsta blödningen och värkarna att ”det hade varit kul med en bebis”. Jag vägrade fortfarande inse att det inte var så bra mellan oss. Sedan ökade konversationerna och diskussionerna med mina klasskompisar, inklusive Han. James. Han som blev pappa till mina barn och som öppnade mitt hjärta för tillit och kärlek igen. Gaaah, bara av att skriva det sprider tusen fjärilar sina vingar i mitt inre.
Vi hade alltid haft en flirtig attityd mot varandra, flirtig men harmlös. Sa vi. Låtsades vi. Trodde vi. Det var vår. Jag klippte och färgade håret och var trasig men vacker trots att mina ögon saknade liv. Livet kände jag bara brusa i mina ådror när vi åkte till skolan och jag fick en, en och en halv minut med James, skämtsamt, lättsamt, harmoniskt; sådär som det alltid varit mellan oss. Han var den första kille jag träffade som inte uppenbart tittade på mig som att jag var snygg och jag vet att jag tyckte att det var… intressant och samtidigt lite… ovanligt, nästan så att jag tog lite illa vid mig. Jag är inte ytlig så, bara att jag är van att få en blick här eller en blick här, men James gav mig inga. Vi var bara kompisar. Vänner. Därför kunde jag skoja och flirta med honom. Jag visste att han inte ville ha mig. Att jag var för gammal för honom. Att vi levde olika liv. Jag var 25, sambo, förlovad, bodde i ett hus och höll på att bilda familj. Han var 19. Singel. Festade. Spelade. Bakade. Flirtade. Hade ett harem flickor runt sig hela tiden. Klassens unga. Klassens singlar. Han satt i styrelser och jobbade ideellt och kände halva skolan. Ambitiös så det sprutade ur öronen på honom, kvicktänkt, snabblärd, eftertänksam och samtidigt spontan och rolig, nästan… exotisk för norrbottenspumor som oss. Klassens bästa diskussioner hade jag med honom när vi pratade barn och omsorg till exempel.
Och han var så uppenbart inte intresserad av mig på det sättet. Jag njöt av att vår vänskap fördjupades på det där normala planet, njöt av våra snapchatsliga diskussioner. Han var inte ute efter något mer än så. Han överklev inte mina gränser. Han komplimenterade mig, visst, men det gjorde mina bästisar också. Ändå fick jag lite hjärtklappning när han ”älskade” min nya profilbild. Lite, knappt märkbart. Men det fanns där. Inuti. Och hamrade. Hamrade. Hamrade.
Jag vägrade fortfarande inse. Jag såg det inte. Såg inte att det liv jag levde var dödsdömt. Såg inte att vi växt ifrån varandra. Såg inte att det egentligen redan var slut och hade varit det i månader. Kanske år. Jag var inte redo för att se det. Inte än. Jag såg inte James komplimanger som att han menade dem. Mitt ex pikade mig dagligen. Jag visste att jag inte var särskilt snygg eller någon drömtjej. Petter hade gjort det klart för mig med sina humorlösa skratt och pikningar ”som ju var på skoj, hehe, det är ju vår jargong”. Det enda jag vid detta läge visste var att mitt hjärta fladdrade några vilda, vårkänsliga slag extra och att väggarna hemma kändes trånga och plötsligt… små.
Senaste kommentarer