En medmänsklig mentalitet
Idag var det uppstigning runt halv sju, sju som vanligt. Petter steg upp före mig och gjorde frukost medan jag låg kvar i gränslandet mellan dröm och verklighet ännu en stund. Vi åt frukost på den nya, begagnade kökssoffan vi bar in häromdagen, den som gav köket den där sista pricken över i:et. Eller egentligen inte, vi måste köpa lite soffkuddar till den, samt flytta en lampa. Men annars så var det faktiskt den lilla del som saknades för att den ultimata känslan av hemtrevlighet skulle bre ut sig i köket.
Jag är sliten sen gårdagens skidåkning, hade planerat att köra tio kilometer klassiskt men klantade mig i en backe och vrickade vänster fot, vänster handled och ådrog mig även en saftig lårkaka på vänster höft. Hurra! En av mina första tankar när jag kravlat mig upp var ”hoppas ingen såg mig”. Varför är det så, egentligen? Det värsta som hade hänt i så fall var ju att folk hade swischat förbi mig helt och hållet, liksom ignorerat den som halvlåg i plogkarmen med snötäckta solglasögon och mössa i ett enda virrvarr av ben, armar, stavar och skidor. Men det scenariot rimmar illa med mentaliteten härikring, har jag lärt mig.
Det som förmodligen hade hänt, om det varit folk i min närhet, var att de alla hade stannat, böjt sig ner eller på annat sätt påkallat uppmärksamhet, frågat hur det gick, om benen är kvar, det var en jäkla vurpa! Och sedan hjälpt mig upp på fötter, tryckt den tappade staven i näven på mig, skrattat med mig och sedan fortsatt sin runda med en halv minut sämre tid. På varv nummer två kanske vi hade vinkat och smålett till varandra; jag, något skamset, och de, lite retsamt. Vid målgången kanske vi hade stött ihop igen och de hade frågat mig hur foten kändes, gett sig in i liknande historier om skidor och vurpor och sen hade vi alla åkt hem till vardera hus med en förmaning om att ta det försiktigt i fortsättningen.
Jag är fortfarande inte van vid människors medmänsklighet och hjälpsamhet här i norr. Det är för många år sedan jag bodde här att jag nästan glömt bort det, suddat ut det, ersatt det med sköt dig själv-mentalitet, en mentalitet som inte längre är nödvändig att klamra sig fast vid. Erbjuds hjälp, vilket det mest troligt alltid gör oavsett situation, tar man emot den. Då drar man inte åt sig armarna och fräser att de ska lämna en ifred där man sitter i en snödriva med de där solglasögonen på sniskan och stavar och skidor i en enda röra i ett uppenbart behov av hjälp.
Nu ska jag ta mina blåmärken och cykla en timme efter frukost. Solen skiner, fåglarna kvittrar och gården är redan skottad. Ja, ni hörde rätt, det snöade i natt. I början på april. Tio centimeter lades till de 175 som redan låg där. Men, man ska inte klaga, det droppar ifrån taken och värmer i ansiktet när man går ut. Det får ta den tid det tar, som med allt annat. Nog blir det sommar här till slut, det kanske bara tar lite längre tid än vanligt på sig.
